När jag går förbi håller Lepoong precis på att rätta till Sashas byxor. Jag undrar om hänget sitter som det ska, men Lepoong tecknar att han inte förstår. Ray från Belgien, som sitter i gräset säger på engelska att jag kan skriva mina frågor på ett papper, om jag vill fråga Lepoong något.
Det går knackigt. När jag intervjuade den döve journalisten Niclas Martinsson sade han att svenskt skriftspråk är hans andra språk, att han uttrycka sig bäst i tecken. Det är samma för Lepoong. Snart får vi hjälp av kompisen Maja som översätter.
Till skillnad från mig är Stockholm Pride väl anpassat för döva. I alla fall enligt Lepoong.
– Jag tycker att det är bra att många seminarier och konserter har teckentolk. Det är inte alla evenemang som har det. Jag hoppas att folk ser tolkarna och blir intresserade av teckenspråk, säger han.
En fördel med teckenspråk är att skillnaderna mellan olika språk inte är lika stora som i tal. Maja, som hör, förstår grunderna i såväl Lepoongs svenska som Aminas spanska och Sashas ryska.
– Trots att vi alla är ett gäng utlänningar, säger Lepoong.
Jag frågar Amina vad hon tycker om årets Stockholm Pride.
– Jag är väldigt nöjd över att Stockholm Pride inte bara är något för hörande. Även döva kan delta. Det blir en samlingspunkt där hörandes och dövas kultur smälter samman.
Sasha, som nu fått byxorna på plats, kommer från Ryssland. Förra året arresterade polisen Pride-firare i såväl Moskva som St. Petersburg. Jag frågar henne om hennes tankar och känslor kring Stockholm Pride.
– Det är fantastiskt att kunna vara öppen. Hemma kan man inte vara det på samma sätt, även om det är Pride. Man får inte vara homosexuell i Ryssland.
Med hela kroppen tecknar Sasha att skillnaden mellan Pride i Stockholm och i hennes hemland är hur stor som helst. Ord hade inte sagt det tydligare.
Uppdaterad 2016-11-15
