– Min kollega Christian visade mig sidan från förra numret av QX, det var oerhört smickrande. Och i samma veva kom Christian faktiskt ut som gay för mig. Så det var en bra dag (skrattar).
Var det första gången någon kom ut för dig?
– Nej, en tjej på polishögskolan kom ut för mig och hela klassen redan 1993, på avslutningen på utbildningen. För mig har det aldrig varit en grej om man, jag tänker inte ens i de banorna om jag ska vara ärlig. Jag är mest glad att folk tycker om varandra (skrattar).
Hur kommer det sig att du är open minded tror du?
– Jag vet inte, men min mor och far har aldrig varit dömande gentemot någon. Det har säkert präglat mig. Dessutom gick jag i en skola i Dalarna med bara 29 elever när jag var liten. Man fick lära sig att umgås och att komma överens med alla, annars hade man ju ingen att leka med.
Vi plåtar Jonas på ett kafé på söder, ”det blir mycket kaffe under en dag på kontoret, så det här blir perfekt” säger han när ha ser alla kaffekoppar.
Du jobbar idag som chef för Nationellt taktiskt råd med ansvar för terroristbekämpning i Sverige. Berätta, hur hamnade du där?
– Jag började på polishögskolan 1993 och har sedan i princip jobbat inom yrket sedan dess, bland annat var jag 16 år på nationella insatsstyrkan. 2014, som en följd av terrorattentatet i Oslo och Utöya 2011, ville man bilda ett nationellt taktiskt råd – för att förebygga, försvåra och hantera terrorism. Jag fick då i uppdrag att bygga upp den verksamheten. Och har gjort det sedan dess.
Du hamnade i rampljuset och på nyheterna i april i år då en person dödade flera människor när han körde en lastbil på Drottninggatan, vad tänker du när du ser tillbaka på dessa dagar?
– Att det var fokuserat och intensivt, mycket jobb och långa dagar. Och självklart att det var oerhört tragiskt och hemskt på alla sätt. Men det blev även tydligt vad polisen har för uppdrag, att tillförsäkra alla människor skydd och genom att skydda allmänheten måste vi i polisen själva utsätta oss för risker. Kommenderingsledningen satt ju dock i en bunker i polishuset dygnet runt och jobbade.
Hur var det att få så enormt mycket uppskattning av svenska folket med alla dessa blommor och kramar?
– Jag har aldrig varit med om maken. Jag och några medarbetare, däribland Christian, beslutade oss för att åka ner till attentatsplatsen några dagar efter attentatet. Då kom det fram människor och gav oss blommor och kramar, det var helt fantastiskt.
Det är ni inte vana vid…
– Nej, det är ju inte lika kul att träffa en polis om man får en fortkörningsbot, men det tillhör också vårt uppdrag, det handlar ju även det om att skydda allmänheten – bland annat från folk som kör för fort.
Har du gått i någon prideparaden någon gång?
– Nej, men jag har tittat på den i Stockholm. Jag och min familj har gått ner och sett den ett par gånger
Vad är pride för dig?
– Glädje och stolthet. Framför allt glädje. Både från de som går och från de som tittar på, det är sprudlande.
Finns det någon hbtq-person som gjort stort intryck på dig?
– Hm… jag tänker ju som sagt inte på om någon är homo eller bi eller hetero. Men när den förra diplomaten Sverker Åström kom ut när han var 87 år så kände jag starkt för honom. Tänk att inte kunna vara öppen med sin läggning under hela sitt liv och komma ut först vid 87 års ålder. Det gjorde stort intryck på mig. Han var ju diplomat och vistades väl i lite tuffare miljöer än många andra, och det var ju en helt annan tid då, så jag förstår att det kan ha varit svårt att komma ut, men ändå…
Jag intervjuade Sverker 2006 och då sa han att han kom ut för Olof Palme, han ville att Palme skulle veta eftersom det fanns en risk för utpressning annars mot homosexuella diplomater om de inte var öppna. Och Palmes enda kommentar när Sverker kom ut var ”So what?”
– Haha, underbart!
Du har tre barn, om någon av dem skulle komma hem och säga ”pappa, jag är gay,” vad skulle du säga då?
– So what! (skrattar).