Nej det var knappast sant det där skämtet på QX-galan 2020. Lätt oförskämt, om än i sin alltid bitichigt humoristiska ton kallade Petra Mede utrikesministern Ann Linde för okänd. När Ann sedan intog scen för att dela ut pris bitchade hon tillbaks genom att glömma Medes förnamn men sa så sedan på allvar: ”För mig och hela utrikesdepartementet är det helt självklart med allas lika rättigheter oavsett sexuell läggning, sexuell identitet eller könsuttryck. Det handlar inte bara om att man ska få älska vem man vill utan att få vara vem man vill”.
Under sin tid som utrikesminister, 2019 till 2022 och tidigare som handelsminister och EU-minister har den snart 65-åriga socialdemokratiska politikern ofta lyft och drivit frågor som rör homo-, bi- och transpersoner. Det, tillsammans med den ”feministiska handelspolitiken” som utveckling av Margot Wallströms feministiska utrikespolitik, blev en del av det DNA hon lämnat efter sig i Arvsfursten palats. Det lätt oförskämda skämtet om att hon var okänd kanske gällde för några gala-gäster 2020 men när islossningspolitiken gentemot Israel, engagemanget för Pride i Baltikum och inte minst när hon skrev under Sveriges NATO-ansökan i maj 2022, var hon garanterat välkänd bland alla som någon gång besökt QX-galan.
I dagarna släpptes hennes bok ”Utrikesminister i förändringens tid”. I Albert Bonniers Förlag ståtliga lokaler på Sveavägen träffas vi för att prata hur just hbtq-frågor blivit en så pass stor del av hennes engagemang.
Här ryms såklart det feministiska engagemanget men även berättelsen om den som fått henne, liksom både Mona Sahlin och Anna Lindh, att bli så tydliga förespråkare för våra rättigheter.
För bland förklaringarna till det socialdemokratiska partiets förändring i homo-frågor, som det handlade om på 80–90-talen, nämns väldigt ofta Kent Carlsson.
Han var en Socialdemokratisk ungdomspolitiker som Linde lärde känna då hon var generalsekreterare och Kent ordförande LSU, Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer. Genom styrelsearbetet och de gemensamma resorna blev de nära vänner. För Linde ledde den vänskapen även till konkreta erfarenhet av vad det innebär att inte fullt ut kunna leva som den man är.
I boken beskriver hon att det var få personer som var öppna med sin homosexualitet under den tiden. Även om de som arbetade nära Kent visste att han var gay så var det bara på resor utomlands som han vågade dejta killar; på hemmaplan var utrymmet för snävt. Kent kom ut offentligt i samband med att han kom in i riksdagen 1991, men den offentliga öppenheten hade inte varit möjlig att förena med en politisk karriär bara några år tidigare.
Kent var tänkt att efterträda Anna Lindh som SSU ordförande 1990. Linde berättar att han bara dagarna innan valet fick sin aidsdiagnos och beslutade då att hoppa av. Den verkliga anledningen till avhoppet blev inte offentligt; förklaringen var istället att han var magsjuk, utan att det framgick att han hade aids.
Linde tar också upp hur en annan homosexuell vän i det holländska ungdomsrådet samma period dog i aids och hur hans familj inte ville tala öppet om vare sig hans sexualitet eller sjukdomen. Det var erfarenheter som gjorde sambandet mellan människors frihet och deras rättigheter tydligt för henne.
– Där började mitt engagemang för hbtq-frågorna, säger hon och formulerar det ideologiska ställningstagandet:
– Man måste se det som en del av den stora kampen för demokrati, frihet och rättigheter. I alla fall ser jag det så. Det handlar inte om att hålla upp rättigheter för en särgrupp, utan det handlar om något mycket större
Engagemanget tog också praktiska former. Linde berättar att hon och Kent försökte stötta hbtqi-verksamhet där de kunde, bland annat genom att möjliggöra svensk medverkan i ILGA, den internationella hbtqi-organisationen.
– Det var ett medvetet stöd, säger hon, men inget de ”gjorde stor sak av offentligt”.
Och detta att stötta i det tysta, eller i bakgrunden, återkommer under samtalet kring det utrikespolitiska arbetet.
I sin roll som utrikesminister ville Linde göra arbetet för hbtqi-rättigheter till en del av det bredare demokratistödet. I boken beskriver hon hur ambassaderna genomförde demokratiaktiviteter och stöttade människorättsförsvarare. En del möten behövde då hållas hemliga. I Uganda hade hon kontakt med den internationellt hyllade aktivisten Frank Mugisha och det blev en balansgång där Sverige ville stötta hbtqi-rörelsen men utan att utsätta människor för fara.
Det var därmed inte alltid möjligt att berätta vad UD och regeringen gjorde. Linde säger att människor ibland också undrade varför stödet uteblev, när det i själva verket gavs diskret.
– Det är viktigare att ge stödet än att få poäng på hemmaplan, konstaterar hon.
Det kanske inte bara gäller hbtq-rörelser men är det här en strategi som du känner att man inte alltid möter förståelse för?
– Ja, det skulle jag säga generellt. Det är ju ett sånt där dilemma, just som när man är politiker. I boken försöker jag visa just dessa avvägningar. Ett typexempel är att det är väldigt lätt att kräva att man ska kasta ut en ambassadör. Att man inte gör det beror ju inte på att man håller med den ambassadören eller det landet, utan det beror på att du måste ha öppna kanaler. Eller, som att kritisera Trump, du måste naturligtvis kritisera, men du måste också upprätthålla en relation. Vi kan inte bli medlemmar i NATO om vi inte har en relation med Turkiet.
Ett exempel på mer lättkommunicerade diplomatiska insatser är hur hon kontaktade Georgiens utrikesminister då den svensk-georgiska filmen And Then We Danced hotades av protester och krav på förbud vid premiären i Tibilisi november 2019. Efter bland annat påstötningar från just Linde, meddelade myndigheterna offentligt att filmen skulle visas trots hot och att publiken skulle skyddas.
Vid senare möte med Georgiens premiärminister i Tibilisi blev responsen annorlunda. När bland annat Linde föreslog att hbtq-rörelsen skulle bjudas in till ett möte svarade han, enligt Lindes återgivning, att det skulle kunna kosta honom 20 procentenheter i opinionen. Ett exempel på när det kan ta stopp och en ledare bedömer att den politiska kostnaden för hbtq-engagemang blir för hög.
Jag undrar var gränsen går för att driva på i hbtq-frågor i samtal med andra länder? Tar man upp dem med Saudiarabien?
– Du kan inte vid alla tillfällen, på alla möten, driva på. Det kan du inte, säger hon och förtydligar
– Du kan till exempel inte sitta i ett möte om kriget i Jemen och ta upp kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Men däremot i förberedelsesamtal och särskilda diskussioner om demokrati. Då kan du göra det.
Hon upplever dock att mansdominans i det diplomatiska arbetet fortfarande bär på problem.
– Det här otroligt viktiga mötet i Oslo, säger hon om träffen den 20 oktober då Alexanders Stubb, och Jonas Gahr Støre mötte Volodymyr Zelenskyj.
– Där var ju inte en kvinna så långt ökat kan se. Men skulle någon tagit upp frågan om varför det inte närvarade några kvinnor, då skulle de säga… ”Är ni inte kloka? Det här handlar om Ryssland och Ukraina. Vad är det för fjant att börja prata om kvinnor?” Ännu värre om man hade tagit upp hbtq.
Därför, säger hon, är det viktigt att ”högprofilerade politiker också är med vid exempelvis Pride eller på QX-galan.” Det sänder en signal om att den ”som förhandlar med Lavrov” också kan lyfta frågor kring kvinnors och hbtq-personers livsvillkor.
Linde oroar sig för hur frågan om ”family values”, familjevärderingar som exkluderar samkönade familjer, blivit allt viktigare för en rad länder.
– Jag tror inte man backar i hbtqi-frågor i de länder där det har etablerats, det tror jag faktiskt inte. Men det är ju inte många år sedan, under Trumps första period, som Saudiarabien, USA och flera andra vid ett FN-möte bildade en front för just ”family values”. Huvudfrågan där handlade om abort, aborträttigheter, men det blev allting med ”family values”. Då tog Frankrike och Tyskland initiativ till en motrörelse som fick flera länder att gå med och ställa sig bakom allas lika värde. Det var fler länder som var på den rätta sidan så att säga. Men där lärde de andra sig hur enkelt det är, till exempel i USA-valen, att man hetsar upp en fråga som trans, som egentligen berör väldigt få personer, så att folk säger ”jag vill inte att mina barn ska byta kön”. Jag tycker det är bisarrt.
Linde berättar hur diskussionerna kring ordet ”gender” blivit en het potatis och mött hårt motstånd även inom EU.
– Nu är det flera av EUs medlemsländer som driver att man skall ha en ”equality action plan” istället för en ”gender action plan”. Förra gången den antogs så skrev Ungern och Polen särskilda resolutioner om att de inte ville delta i beslutet men de la inte in sitt veto. Men nu är det flera av EUs medlemsländer som driver på för att ha ersätta den med en ”equality action plan”.
Jag hänger inte helt med!
– ”Men and women” det är biologiskt. ”Gender”, det är ett mycket bredare begrepp. Det är socialt och i flera länder så har du flera gender. ”Equality” handlar då om att det bara finns kvinnor och män och det bara är biologiskt. Det har blivit en jättehård stridsfråga, berättar Linde och refererar vad hon fick veta vid ett möte med kvinnor i EU hon nyligen deltog i.
– Nu får man dessutom inte säg feminism. ”Equality between men and women”, det går. Den här biologismen som har kommit så otroligt starkt! Det behöver inte ens vara transfobt utan det har bara blivit helt mainstream. Det är en fight nu som är högst verklig.
Linde knyter an till den spänningen när hon berättar om Tim Walz resonemang om problem som uppstod under det senaste presidentvalet i USA. Vid ett möte i Wien tog berättade han om den korta presidentvals-kampanjen efter att Kamala Harris blev Demokraternas kandidat och han kandidat till att bli hennes vice president. Under Trumps kampanjer attackerades då ofta transpersoner. ”Det blir svårt för oss som vill stå upp för alla människors lika värde”, sa han minns Linde. Och han förklarade rävsaxen; ”De lyckades få mig att ägna tre hela dagar att bara prata transfrågor. För jag kände att jag måste stå upp för dem. Men det gjorde att på tre hela dagar kunde jag inte prata levnadskostnader och ekonomiska frågor.”
– Och om det leder till att vi på den här sidan förlorar själva valet, då kan man fråga sig om det var värt det, sammanfattar Linde. Så istället för att av kampanjens 90 dagar ägna tre av dem till denna fråga menade han att det kanske skulle vara bättre att ha ett möte med hbtqi+organisationer med budskapet att ”We hold your back, men just nu måste vi försöka vinna valet”.
Lite strategi helt enkelt, och diplomatisk fingertoppskänsla som tveklöst stärkts hos Lindes under hennes tid på UD.
Vad skulle du säga att du har lärt dig av att arbeta med hbtqi-frågor under de här åren?
– Det är att auktoritära krafter, så fort de får chansen, angriper hbtq-personer, Det är en lätt grupp att angripa och att när det börjar gå åt fel håll så är det ett varningstecken på att det nu håller på att bli mer auktoritärt. Men jag har också sett att det inte är antingen det ena eller det andra. Utan det är två steg fram och ett steg tillbaka. Att det böljar och att man aldrig får sluta ta upp de här frågorna.
Linde är en av de som på allvar och genomtänkt drivit på för att homo,- bi- och transpersoners livssituation skall omfattas i den svenska utrikespolitiken. Att det leder framåt är hennes närvaro vid Pridefirande ett tydligt exempel på.
I boken beskriver hon hur hon varit med vid Baltic Pride flera gånger och första gången i Vilnius 2016 tillsammans med dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke.
– Jag var EU-minister då. Jag gick i första ledet med en äldre lesbisk kvinna. Vi gick och höll varandra i handen. När vi gick förbi folk med skyltar där det stod ungefär att Jesus inte tycker om homosexuella så kramade hon min hand hårt. Hon reagerade fysiskt, hon var rädd. Men hon berättade också att ”förr kastade de ägg och flaskor på oss”. När vi kom fram var det några lådor som jag och Alice stod på när vi höll tal. Det var inte så många deltagare, kanske ett par hundra. Nästa gång, 2019, då var jag också inbjuden som en av de internationella talarna. Då var vi på ett torg med mycket, mycket mer människor, alltså tusentals människor. Då hade de en buss vi kunde stå på och talade i mikrofon.
Och ytterligare tre år senare var hon huvudtalare på Baltic Pride.
– Då var det jättescen med enorma högtalaranläggningar och tusentals, jag tror det var över 10 000 i tåget, tusentals människor och food trucks. Det hade ändrats helt. Jämför man 2016 och 2022, det är ändå ganska kort period. Men så otroligt mycket bättre det har blivit.
