När Ana Brnabić blev Serbiens premiärminister 2017 väckte utnämningen stor global uppmärksamhet. En öppet lesbisk kvinna fick ett prestigefyllt politiskt uppdrag i ett land som anses vara bland de sämsta för hbtqi-personer i Europa. Bara året innan blev Belgrad Pride utsatt för våldsamma attacker och blev vid flera tillfällen inställd på grund av hot.
År 2024 lämnade Brnabić premiärministerposten och blev talman i parlamentet. När Aleksandar Vučić avgick som president i slutet av september inför parlamentsvalet den 25 oktober tog Brnabić tillfälligt över presidentens uppgifter. Därmed blev hon också den första hbtqi-personen som är (tillfällig) president i Serbien.
Inför parlamentsvalet står hon på tredje plats på det styrande partiet SNS vallista. Hennes politiska karriär har gjort henne till en av Europas mest profilerade öppet gay politiker men samtidigt har hon fått mycket kritik av hbtqi-rörelsen i Serbien. SNS har styrt landet sedan 2012 och enligt Freedom House har flera institutioner, rättigheter och friheter försämrats genom åren.
Under tiden som Brnabić haft olika politiska uppdrag har till exempel attacker på oberoende medier, politiska oppositionen och civilsamhället ökat. Många i Serbien menar därför att Brnabićs symboliska roll som representant för ett öppnare Serbien står i motsats till den demokratiska tillbakagång som har ägt rum under den politiska ledning hon själv varit en del av.
En teknokrat som blev en global symbol för öppenhet
Brnabić studerade ekonomi i USA och i Storbritannien, och innan hon gick in i politiken arbetade hon bland annat för amerikanska konsultföretag i projekt finansierade av biståndsmyndigheten USAID. Hon har även jobbat med offentlig förvaltning och senare inom vindkraftsbranschen i Serbien. År 2016 utsågs hon till minister för offentlig förvaltning och efter att hon hade blivit premiärminister 2017, blev hon 2019 medlem i SNS.
Hennes parti definieras ofta som ett nationalkonservativt som påminner om Sverigedemokraterna. Partiet talar ofta om “traditionella familjevärderingar” och att kvinnor i Serbien borde föda fler barn. När hon gick i Prideparaden i Belgrad 2017 betonade Brnabić att hon inte ville bli definierad som Serbiens ”gaypremiärminister”. Hon ville förknippas med kompetens och meriter samt sa att regeringen skulle respektera “både majoritetens och minoriteternas rättigheter”.
Redan då fanns spänningen mellan hennes ovilja att göra sin sexuella läggning till politisk identitet och den stora globala uppmärksamheten kring just betydelsen och symboliken av hennes sexuella läggning. För många utanför Serbien blev hon snabbt en symbol för ett mer öppet och EU-orienterat land. Samtidigt började många i Serbien och inte minst politiskt aktiva hbtqi-personer fråga sig om hennes synlighet verkligen motsvarades av konkreta förbättringar och öppnare samhällsutveckling?
Ett ansikte för Bryssel och “taktisk europeisering”
Brnabićs utnämning till premiärminister välkomnades i början av många globala medier och hbtqi-organisationer som ett tecken på ett förändrat Serbien. Samtidigt varnade forskaren Koen Slootmaeckers för att se hennes utnämning som bevis för att hbtqi-personers situation i landet hade förbättrats. Han använde begreppet ”tactical Europeanisation”, taktisk europeisering, för att beskriva hur Serbien kunde signalera anpassning till EU:s formella normer som minoritetsrättigheter samtidigt som mycket lite förbättrades i praktiken.
Brnabić blev på så sätt en del av Serbiens EU-vänliga politiska ansikte och en del av “fyra stolars politik”. Det är begreppet som ofta används för att beskriva hur Serbien utrikespolitiskt försöker “balansera” sina relationer med EU, USA, Ryssland och Kina på samma gång. Därför har flera forskare och hbtqi-aktivister i Equal Rights Association beskrivit hennes politiska beteenden i termer som pinkwashing, eftersom hennes synlighet inte har följts av praktiska framsteg för hbtqi-personers övergripande situation i Serbien.
Mer synlighet men färre rättigheter
Det går samtidigt inte att förneka att Brnabićs synlighet har haft betydelse för diskussioner om rättigheter, inkludering och tolerans i Serbien. Hon har deltagit i Pride flera gånger, lever öppet med sin partner Milica Đurđić som fick en son 2019. Enligt lagen räknas däremot inte Brnabić som en förälder. Hon lever därmed med en kvinna som juridiskt räknas som en ensamstående mamma. Men även en sådan familj var i praktiken otänkbart att föreställa sig i Serbien för 20 år sen.
Kritiken mot Brnabić handlar inte främst om att hon tonar ned sin sexuella identitet, utan om att hon har gjort för lite för att stärka jämlikhet och rättigheter i Serbien. I Serbien kritiseras olika brister och problem rörande hbtqi-personer fortfarande av relevanta organisationer som ILGA-Europe. Organisationen placerar Serbien på 34 procent i betyg i sin Rainbow Map och menar att landet inte antagit någon ny positiv hbtqi-lagstiftning sedan 2021. Samkönade partnerskap saknar fortfarande rättsligt erkännande och reformer kring juridiskt kön och skydd för Pridetåg utanför Belgrad har stannat av.
När Pride mötte studentprotesterna
Under 2025 fick den serbiska Priderörelsen en tydligare koppling till den bredare protestvåg som skakade landet. Belgrads Prideparad genomfördes då även som en protestmarsch i solidaritet med student- och medborgarprotesterna som pågått sedan takkonstruktionen vid järnvägsstationen i Novi Sad rasade den 1 november 2024. Sexton människor dog och katastrofen blev startpunkten för en stor rörelse med krav på ansvar, rättvisa och fungerande institutioner.
Det gjorde att under Pride 2025 så stannade deltagarna för en 16 minuters lång tystnad för att uppmärksamma de döda och uttrycka stöd för studenterna. Arrangörerna betonade att hbtqi-personer också påverkas av olika samhällsproblem som ekonomisk otrygghet, polisvåld och bristande rättssäkerhet.
Till skillnad från Pride och andra hbtqi-nätverk i Serbien har Brnabić använt mycket hård retorik mot protesterna. Under den pågående valrörelsen har hon också blivit en av den oppositionella Studentska Lista (Studentlistans) hårdaste motståndare.
I debatter och pressuttalanden har hon bland annat anklagat studentrörelsen för bedrägeri och hotfulla beteenden, vilket under de senaste veckorna har gjort hennes retorik allt mer aggressiv, hatisk och dramatiskt. Hon har bland annat kallat studenterna för ”ustaški blokaderi” – ett uttryck som anspelar på den kroatiska fascistiska Ustašarörelsen från andra världskriget och som i Serbien används som en mycket grov anklagelse och som en svordom mot någon. I juni gick hon så långt i sin retorik att hon anklagade en studentdemonstration för att vilja “provocera fram ett inbördeskrig”.
Hbtqi-rättigheter handlar också om samhället i stort
Den bredare kritiken mot Brnabić handlar även om att hon under flera år har varit en del av SNS politiska ledning. Under samma period har Serbien försämrats när det gäller demokratiska rättigheter, rättsstat och mediefrihet. EU-förhandlingarna fortsätter formellt, men sedan 2021 har inget nytt förhandlingskluster öppnats och EU-kommissionen har kritiserat tillbakagången gällande bland annat rättsstat och yttrandefrihet.
Efter katastrofen i Novi Sad har flera tidigare höga tjänstemän och ministrar utretts eller åtalats, men något slutligt rättsligt ansvar för de 16 dödsfallen har ännu inte utkrävts. Den demokratiska och institutionella försämringen i Serbien påverkar inte bara människor utifrån deras sexuella läggning. Hbtqi-personer behöver, precis som andra invånare, fungerande sjukvård, rättssäkerhet, arbete och möjligheten att planera sin framtid i landet.
Samtidigt fortsätter hbtqi-personer att möta många problem som diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden, ekonomisk utsatthet, hatretorik och brister i skyddet mot diskriminering och trakasserier. Serbien har formella antidiskrimineringslagar, men organisationernas rapportering visar att det fortfarande finns ett tydligt skillnad mellan lagstiftningen och hbtqi-personers vardag. Många unga i Serbien och även personer som tillhör sexuella minoriteter upplever ofta att ett partimedlemskap krävs för att få jobb och andra möjligheter.
För eller emot demokrati?
Ana Brnabićs politiska karriär visar två motsägelser. Att en öppet lesbisk kvinna innehaft Serbiens högsta politiska uppdrag har haft stor betydelse och skapat inspiration globalt. Samtidigt avgör inte sexuell läggning vilka värderingar en människa har och vilken politik hen utövar i praktiken. En person kan vara för eller emot demokrati och rättsstat oavsett sin sexuella läggning.
Den starkaste oppositionsrörelsens, Studentlistan, politiska program vill att demokratin i Serbien blir bättre bland annat genom att fler deltar i medborgerliga initiativ och församlingar. En sådan kan i framtiden vara att lika rättigheter erkänns för hbtqi-personer inkluderat könsneutrala äktenskap. Trots sin symbolik så agerar Brnabić för motsatsen genom att Serbien fortsätter vara ett demokrati i förfall med ”tillfångatagna” offentliga institutioner.
Inför valet den 25 oktober hamnar därför Brnabić och hbtqi-rörelsen på olika sidor. Brnabić blev symbolen för ett öppnare Serbien men idag är det andra som symboliserar kraven på demokrati, rättvisa och en bättre framtid för alla.
Vladan Lausevic kommenterar utvecklingen i Serbien, just nu i en valblogg, och du kan även följa honom via hans Facebook-profil.
