Rapporten, som publicerades i juli, beskriver hur diskriminering före en kris kan försvåra tillgången till mat, skydd, vård och annan hjälp. Reid presenterade den för generalförsamlingens tredje utskott, som behandlar sociala, humanitära och kulturella frågor. Rapporten handlar om situationen för lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner och andra med könsvariationer i krig, naturkatastrofer, folkhälsokriser och andra humanitära situationer.
– Den främsta uppgiften i humanitärt arbete är att se till att hjälpen når människor utifrån behov, utan diskriminering, sade Reid.

Rapporten beskriver tre sammanlänkade former för utestängning av hbt-personer i behov. En del avstår från att söka hjälp för resultat av  att det har tidigare erfarenheter av diskriminering eller av rädsla för att bli illa behandlade. Andra stängs ute när stödet utgår från snäva definitioner av familj och hushåll eller kräver dokument som inte stämmer med hjälpbehövandes könsidentitet. Organisationer kan också avstå från att hjälpa på grund av oro för juridiska eller säkerhetsmässiga risker.

Det kan få konkreta följder: människor kan låta bli att söka skydd på ett härbärge, missas vid matutdelning eller förlora tillgång till viktig vård. Reid varnar för att hjälporganisationer därmed kan tolka det faktum att människor inte söker hjälp som att det inte finns några behov.

Under 2025 minskade det internationella humanitära biståndet med omkring 20 procent, den största årliga nedgången som uppmätts, enligt rapporten. Samtidigt behövde uppskattningsvis 305 miljoner människor humanitär hjälp och skydd i början av året.

Flera delegationer uttryckte stöd för rapportens slutsatser vid fredagens möte. Storbritanniens representant sade: ”Måttet på en humanitär insats är inte vilka den når först, utan om den når alla som behöver den.” Uruguay talade för FN:s hbtqi-kärngrupp, där Sverige också ingår, och framhöll att opartisk hjälp kräver att hinder för tillgång identifieras och undanröjs.

Kina sade att landet ”motsätter sig alla former av diskriminering och våld”, inklusive diskriminering och våld på grund av sexuell läggning. Samtidigt betonade delegationen att det internationella samfundet bör respektera länders historiska, religiösa och kulturella traditioner. ”Inget land ska påtvinga andra sina egna värderingar”, sade den kinesiska delegationen. Kina sade sig ”notera” rapporten, medan flera andra länder uttryckligen välkomnade den och uttalade stöd för expertens mandat.

I sina avslutande kommentarer efter delegationernas inlägg återkom Reid till en central poäng i rapporten: humanitär opartiskhet kräver inte att organisationer bortser från sexuell läggning och könsidentitet.

– Att inte nå marginaliserade grupper är i sig ett misslyckande för principen om opartiskhet, sade han.

Reid tog också upp frågan om kriminalisering och principen att inte orsaka skada. Han framhöll att kriminalisering av samkönade relationer eller könsvariationer inte automatiskt innebär att humanitär hjälp är förbjuden. Organisationer bör undersöka vilka faktiska begränsningar som gäller i det enskilda landet. Därmed skall de inte behöva dra sig undan på grund av antaganden om juridiska eller operativa risker.

Samtidigt varnas det i rapporten för att insamling av uppgifter om sexuell läggning eller könsidentitet kan utsätta människor för fara. Informationen bör bara samlas in om den behövs för att stärka skyddet, och då med starka sekretesskydd och tydliga säkerhetsrutiner. Ingen ska behöva berätta om sin identitet för att få hjälp.

Rapporten lyfter också fram lokala hbt-organisationer och informella nätverk. Dessa hjälper redan människor med bland annat mat, tillfälligt boende, psykosocialt stöd och hänvisningar till vård. De når ofta personer som undviker formella system, men saknar samtidigt ofta finansiering och inflytande i humanitära beslut.

Reid uppmanar stater att avskaffa diskriminerande lagar, förebygga våld och undanröja administrativa hinder. Han menar att hjälporganisationer bör se över sina rutiner, utbilda personal och låta berörda personer delta i besluten och att biståndsgivare bör ge lokala hbt-organisationer långsiktigt och flexibelt stöd, skriver han.