Sveriges största Gaynyhetssajt
– över 90.000 besökare per vecka!
– över 90.000 besökare per vecka!
Fredag 3 september 2010
Ulla Winblad och Carl Michael Bellman lovsjunger Bacchus, den grekiske vinguden.
Kunglig tolkning av Bellmans liv
MUSIKAL
Ett burdust roligt men stundtals segt folklustspel med underbar musik och popkulturella referenser i Shrek-klass. Och med självaste Kungen på första parkett. QX diggar Life of Bellman som igår hade premiär på Ulriksdals friluftsteater.
Det var länge sedan jag var på en parkteater. Det var Blodsbröder med Claes Malmberg, jag var sjukt liten och trodde inte riktigt på det jag såg. Det är svårt att göra en pjäs intim och skapa illusionen av att allt är på riktigt när formatet – minimal dekor, vidöppna ytor, ingen möjlighet att manipulera ljuset – är så svårbemästrat. Det blir lätt överteatraliskt. Buskis med Eva Rydberg.
Men i sin genre lyckas nyskrivna Life of Bellman riktigt bra.
Den lummiga grönskan vid Ulriksdals slott är en perfekt inramning för ett musikaliskt lustspel om hovets trubadur.
Dramat kan beskrivas som ett modernt rockmusikaliskt lustspel i historiskt dräkt med två drivande motorer:
Den ena är blivande nationalskalden Carl Michael Bellman (Albin Flinkas), frontman i ett up-and-coming rockband och livsnjutande suput som liksom av en slump blir tjenis med den framtide kungen – trots att han inte ens kan rimma! – och glider igenom livet på ett bananskal. I alla fall till en början.
Den andra är prins Gustav (Jesper Sahlén), Sveriges tronarvinge som kämpar med sin moders krav, sin äregiriga brors avundsjuka och sin egen ocoolhet och manliga tillkortakommanden. Samtidigt vill han helst av allt hänge sig åt dekadensen bland pöbeln i parken.
De två personernas liv vävs samman till en historia där Bellman för att själv klara sig från svälten och eländet i ett Sverige som i slutet av 1700-talet står vid avgrundens brant tvingas svika sina vänner för en plats som slottets hovnarr.
Språket är grovt och trots att deras majestäter Kungen och Drottningen för dagen satt på första parkett läggs inga fingrar emellan när kungahuset får känga efter känga; mer än en referens görs till ryktena om att Gustav skulle vara homosexuell, den mest subtila när Drottningen föreslår att hans kröning bör ha regnbågstema (Kungen försäkrade dock senare att han haft en ”trevlig kväll”).
Jesper Sahlén som fjollige Gustav III.
Och Evabritt Strandberg som robusta Lovisa Ulrika.
Flinkas och Sahlén står tillsammans med Evabritt Strandberg för de stora skådespelarinsatserna. Strandberg är strålande som en robust drottning Lovisa Ulrika – den enda jordnära och klart tänkande karaktären i ett kraftigt parodierat kungahus. Albin Flinkas Bellman kan liknas vid Johnny Depps Jack Sparrow och Sahlén är underbar när han på trippande överklassvenska tolkar en försynt Gustav den III.
Störst prestation gör dock otippade amatörskådespelaren Richard Caspar då han med bravur axlar rollen som prins Gustavs självklart karismatiske rådgivare Axel von Fersen.
Andreas Wilson som pappa-betalar-braten hertig Karl, här mitt bland 1700-talets stureplanselit.
Mest skratt lockar Andreas Wilsons hertig Karl, en typisk pappa-betalar-brat med mindervärdeskomplex och maktbegär som Scar i Lejonkungen; särskilt då han i ett försök att blidka en ursinnig drottning Lovisa Ulrika visar upp ”lite nya bestick som jag har designat”.
Dock är det snarare det välskrivna manuset (Ulrika Larsson, Sissela Bergman Nutley, Johan Peiris) mer än Wilsons skådespelarinsats som är nyckeln till de många skratten. De popkulturella och historiska korsreferenserna är av världsklass och till och med youtubeklassikern ”skogsturken” (vem vare som kasta?!) letar sig in på ett naturligt sätt.
Notoriska drällpellen Movitz (Jan ÅStröm) får sig en moralkaka av präktiga Kajsa Stina (Thérèse Andersson).
Musikaliskt är det lysande. En ung, intressant och i många fall obeprövad ensemble sätter klockrena stämmor kring en bas av Jan Åström som i rollen som rockikonen Movitz levererar en Märk hur vår skugga så tung av blues och vemod att till och med Thåström ligger i lä. Vackrast blir det då Glimmande nymf vävs samman med Ulla, min Ulla i ett unga herrars försök att snärja svårflirtade glädjeflickan Ulla Winblad (Petra Hultgren).
Life of Bellman tappar dock tempo i andra akten då berättelsen länge står och stampar i hur livet utvecklas för de bikaraktärer man aldrig riktigt hinner fästa sig vid. Det mörka och allvarsamma når inte fram, utan historien vilar på komiken och musiken.
|
Mats Bax |
 |
|
mats@qx.se |
