Stark film startar debatt om hederskultur

Sämre än djur lanseras nu runt om i Sverige inför att den 4 oktober visas på SvTs Dokument Inifrån.
En berättelse om två unga homosexuella som kommer ut, trots extremt homofoba föräldrar. På måndagskvällen premiärvisas Oscar Hedins dokumentärfilm Sämre än djur på Bio Rio i Stockholm. Visningar med efterföljande seminarium kommer att hållas förutom i Stockholm även i Malmö och Göteborg. Den 4 oktober sänds den så slutligen SvTs Dokument Inifrån.
- Jag hoppas att filmen kommer att väcka en debatt, sa Oscar Hedin vid pressvisningen i torsdags och berättade att unga hbt-personer som lever i familjer med en stark "hederskultur" känner sig övergivna i Sverige.
Titeln ”Sämre än djur”, kommer från en av de två medverkandes, Cherin, styvfar Mostafa som efter 25 år i Sverige flyttat tillbaks till Tunisien med hänvisning till skammen för att hans dotter är lesbisk.
Mostafa får berätta om hur den muslimska tron förbjuder homosexualitet och hur hans tradition gör att han förlorar sin heder när den dotter han ansvarar för beter sig "sämre än djur".
För den andra huvudpersonen i filmen, Mohammed har lösningen undan de allvarliga dödshot han utsatts för av familj och släkt blivit att fly Sverige. Oscar Hedin berättar att han fått vittnesmål om att många hbt-personer tvingas fly landet för att helt enkelt rädda sina liv.
Dessa unga svenskar ser ingen alternativ trygghet och uppfattar ingen möjlighet till skydd, utan den enda lösning de ser är att ta sig bort från sitt hemland.
Det finns en intressant bild som växer fram i Oscar Hedins starka och gripande dokumentärfilm. För Cherin, som fick hjälp av en kvinnojour, blev ”lösningen” på konflikten att hennes styvfar fick flytta utomlands. För Mohammed, som länge i det svåra valet mellan kärleken till familjen och sitt eget liv, prövat leva dubbelliv, tvingats till skyddad identitet, blev valet till slut att själv fly sitt hemland.
Mitt i allt det mod som Mohammed och Cherin visar och den obehagligt, nästan troskyldiga, och helt aparta inställning till sina barn som Cherins styvfar levererar, ser den lösning som framkommer i dokumentären mycket deprimerande ut: för hbt-ungdomar som växer upp i familjer med en traditionellt eller religiöst formad homofobi erbjuds bara separation.

Filmen har väckt kritik för att regissören bara valt arabiska och muslimska familjer. Det har fått organisationen Arab Initiative att reagera.
- Det finns samma typ av förtryck i andra delar av världen varför välja bara arabiska, säger Ali, ordförande för Arab Initaitive. Redan då Oscar Hedin började söka personer att ha med i sin dokumentär via Qruiser var Arab Initiative kritiska.
- Heders- och patriarkala strukturer finns i alla kulturer och samhällen menar Ali. Man hade lika gärna kunnat välja en katolsk traditionell familj.
- Men det är viktigt att ta upp det förtryck som finns, säger Ali som menar att HBT-personer med arabisk och muslimsk bakgrund inte enbart möter intolerans från den arabiska och muslimska gruppen utan även från det svenska samhället. "Det hjälper knappast vår ståndpunkt att ställa dessa emot varandra".
- Vi vill arbeta med att föra ett påverkansarbete på båda sidor, säger han.
Det Ali reagerar på är att det blir Cherins styvfar Mustafa som får ge bilden av vad "muslimer" tycker.
- Men man kunde även ha araber och muslimer med som inte tycker på det sättet. I dokumentärfilmen blir det Cherins pappa som definierar vad araber och muslimer tycker.
Ali berättar att Arab Initiative under lång tid kritiserat Oscar Hedin och dokumentärfilmen för att bara lyfta fram arabiska och muslimska familjer som förtryckande utan att visa på positiva förebilder.
- Genom att inte visa på positiva exempel riskerar intoleranta arabiska familjer använda kulturen som en ursäkt att förtrycka HBT-personer. Det spelar redan på föreställningen om den "förtryckande araben eller muslimen". Det blir nästan till Sverigesdemokraternas retorik och ibland känns det som att främlingsfientliga grupper vill använda oss hbt-personer till att spä på islamofobin.
Ali säger samtidigt att han känner en förhoppning just inom hbt-samhället där han menar att det inte är samma motsättningar mellan HBT-personer med olika etnisk bakgrund. Samtidigt oroar han sig för att det även där börjar främlingsfientligheten få fäste.

På måndag kväll visas filmen för första gången på biograf Rio i Stockholm. Där visas den även tisdag och onsdag och i Göteborg visas filmen på Roy på onsdag och i Malmö på Spegeln samma kväll liksom på torsdagskvällen.
I samband med de flesta filmvisningarna har Oscar Hedin och Laika Film ordnat med debatter.
Den 4 oktober sänds så filmen i SvT.

Att den kommer väcka stor debatt är det knappast något tvivel om. De två hjältarnas, Mohammed och Cherin, berättelser är starka och det är första gången som hbt-ungdomar som drabbats av starkt intoleranta familjer med invandrarbakgrund får berätta sin historia på bästa sändningstid.
På många sätt känns det som Mohammed och Cherin berättar igen för alla hbt-personer. Oron för familjens reaktion, valet mellan att leva öppet och hamna i konflikt med omgivningen eller att bygga upp ett dubbelliv.
För äldre hbt-personer kan till och med det tydliga hat och förakt som de två drabbas av från sina familjer och släkter kännas igen. Det är inte så lång tid sedan som homosexualitet uppfattades som en stor skam i de flesta svenska hem och släkter. Där finns kanske ett hopp. Liksom gayrörelsens strategi för att komma åt skuld och skam utvecklades under 70-talet till att handla om att bryta tystnaden, kan den här filmen bli ett betydande steg för de hbt-ungdomar som idag lever under ett hårt förtryck.
Oscar Hedin säger att ungdomar som idag lever i en "hederskultur" känner sig svikna av hbt-rörelsen. För Cherin blev det kvinnojourerna som gav henne en öppning, Mohammed ser i filmen inte ut att ha fått samma självklara stöd.

Vad man än anser om filmens sätt att beskriva konflikten så innebär den att en debatt nu kommer igång som i mångt liknar den strid som homo- bisexuella och transpersoner i traditionellt svenska sammanhang redan fått ta.
En tuff konflikt som många lyckats lämna bakom sig och nu velat gå vidare. Men denna den mest basala striden om att få leva i trygghet och frihet är inte över ens i Sverige. På Svenska Dagbladets ledarsida idag kommenteras frågan genom att kritisera hbt-rörelsen och säga att det är dessa ungdomar rörelsen borde fokusera på snarare än att transpersoner skall ha möjlighet att byta namn.
Jag kan inte direkt uppfatta att det måste röra sig om antingen eller, däremot är det hög tid att ta den debatt som nu kommer och se på vilket sätt unga hbt-personer som lever i familjer med en stark homofobi, oberoende av tradition eller religion, kastas ut av familj och släkt, tvingas fly sin egen stad, eller sitt eget land. Och det enbart för att kunna leva som homo- bisexuella eller transpersoner.

För att bryta denna oacceptabla situation måste en dialog komma igång med familjer och traditioner där detta hat och hot lever. Samtidigt får hänsynstaganden i en sådan dialog aldrig lämna enskilda individer utan vårt skydd och vår oförbehållsamma solidaritet. Det är så den här debatten inte börjar andas främlingsfientlighet. Den verklighet Cherin och Mohammed lever i har många hbt-personer upplevt om än i en mindre dramatisk tappning. För rörelsen och samhället gäller det nu att inte tro att äktenskap för homopar och antidiskrimineringslagar innebär att kampen är över.
Utgångspunkten är att det inte finns någon, absolut inte någon kompromiss när det gäller Cherin och Mohammeds självklara rättigheter. Utifrån det ställningstagandet kan dialogen börja.