Idén till romanen väcktes när författaren hittade brev där en ung bondkvinna skrev till sina sommargäster.
– Trots att hon är bondkvinna och inte har gått mycket i skolan så skriver hon så vackert, nästan smäktande. Jag fick genast tanken på att det här låter nästan som ett kärleksbrev, berättar Nises Maria Liljas för QX. Hon lever ett lugnt liv som sjukpensionär till följd av sjukdomen ME, även kallad kroniskt trötthetssyndrom. Och det har gett henne tiden att skriva.

Platsen i Dalarna som skildras i boken har hon själv släktband till, och att den skulle utspela sig under sekelskiftet kändes givet eftersom det var då som överklassen från storstaden reste till bland annat Dalarna för att semestra.
–  Emilia och Karin kommer från olika positioner i samhället. Karin är väldigt djupt rotad i sin bygd, hon vet att hon aldrig kommer komma bort från den gården hon bor på. Hon är snörd till sin historia. Emilia däremot kommer från storstaden där det är massa turbulens och kvinnosaksrörelsen håller på att blomma ut. Hon längtar efter den idyllen som hon tror finns i Dalarna. Hon vill hitta någon slags rot, då hon känner sig rotlös.

Liljas tror att Snörliv kan passa som sommarläsning för många, särskilt de som är intresserade av kulturhistoria eller har en koppling till Dalarna.
–  Sen tror jag också att unga kvinnor i första hand kan tilltalas, eftersom det är kvinnliga huvudpersoner som hittar varandra. Det är inte bara så att man inte pratar om andra former av sexualitet. Det är inte bara otänkbart, det är otänkt. Det är jättesvårt att upptäcka något väldigt starkt och viktigt i en själv som det inte finns ord för, men som man intuitivt fattar att ”så här kan jag inte existera”.

För Liljas, som själv identifierar sig som bisexuell eller pansexuell, var det viktigt att skildra en del av hbtq+communityt.
–  Att människor fortfarande idag blir diskriminerade på grund av sin sexuella identitet är ett nationellt och globalt misslyckande. Tänk vad mycket roligt vi hade kunnat ägna oss åt om vi inte behövde kämpa så förbannat för rättigheter som borde vara självklara, menar hon.

Om Snörliv hade filmatiserats, vilka skulle spela Karin och Emilia?
–      Det skulle bli en jättebra film, berättelsen är som gjord för en film. En bild jag haft framför mig när jag tänkt på Karin, är en ung Melinda Kinnaman.

Och vad vill du att läsaren ska känna efter att ha läst Snörliv?
–  Det är väl klassiska klichéer om att livet kan kännas fullständigt hopplöst och omöjligt. Men det går att hitta någon slags väg. Det kanske inte blir den man tänkt sig, det kanske inte blir helt lyckligt. Men det blir en väg vidare.