Namn: Charlie Magnusson. Ålder: 29. Bor: Umeå.
Yrke: Sjuksköterska, fotograf, föreläsare.
Civilstånd: Sambo med Magdalena, pappa till Elgot.
Definierar mig som: Trans.

Charlie Magnusson svarar lugnt i telefon från en fiskeresa i Norge. Precis som när han föreläser möts man av en varm, trygg och jordnära person. Till vardags bor han i Umeå och arbetar som sjuksköterska, fotograf och föreläsare. I sina föreläsningar berättar han om livet som transperson och pratar om bemötande, normer och fördomar, ofta med både humor och igenkänning. Men vem är han egentligen?
– Jag är Charlie, 29 år. En ganska vanlig kille, fast kanske med lite fler erfarenheter än många andra killar. Jag är glad i livet och glad i människor. Jag har även jobbat som ambulanssjukvårdare och på akuten men nu jobbar jag med barn på barnakuten. Människor och bemötande är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Han berättar att han ofta får höra saker som: ”Gud, det här hade jag inte tänkt berätta för dig.”
– Jag inger väl någon slags trygghet. Jag är ganska avslappnad och tycker att människor får tänka och tycka som de vill. Jag försöker möta folk där de är.
Utanför jobbet är Charlie den som gärna samlar människor omkring sig.
– Jag är social och gillar att få folk att träffas. Jag är också en ganska strukturerad person, vilket kanske kommer från att jag tidigare var elitsimmare. Jag tävlade i kortdistans och bröstsim.
Och så finns det en roll som slår allt annat.
– Jag är pappa till lilla Elgot, som föddes i november 2024. Jag är förlovad och sambo med Magdalena. Vi träffades när vi pluggade, det går att träffas på andra sätt än på Tinder (skrattar).
Hur definierar du dig?
– Jag definierar mig som trans. Jag har egentligen alltid känt att det var något som inte stämde. Jag var aldrig bekväm i min kropp, och när puberteten kom blev känslan ännu starkare. Jag tänkte: ”Nej, det här är inte jag.”
Redan som barn reagerade han på hur världen delades upp i tjejer och killar.
– Jag kunde bli galen på idrottslärare som delade upp gympan. Killarna skulle spela hockey och tjejerna åka konståkning. Det kändes aldrig rätt.
När kroppen förändrades under tonåren blev obehaget större.
– Jag simmade mycket, men kände mig aldrig bekväm i simkläder. Jag ville helst ha shorts och t-shirt och väntade så länge som möjligt med att ta av dem innan jag hoppade i bassängen.
Samtidigt hände det ofta att människor tog honom för en kille.
– Jag blev ofta felkönad i till exempel omklädningsrum, ”hallå det här är tjejernas omklädningsrum”. Det gjorde mig faktiskt glad. Men samtidigt blev det förvirrat. Jag tänkte: ”Jaha, men var ska jag byta om då?”
Charlie växte upp i en trygg familj som alltid funnits där.
– Jag berättade ganska tidigt att jag gillade tjejer, men jag var fortfarande inte bekväm med mig själv. När jag sedan började prata om mina känslor och att jag identifierar mig som kille fanns det förstås en rädsla för vad andra skulle tycka? Min mamma sa att hon först var rädd att förlora ett barn. Men sedan insåg hon att det handlade om att vinna ett barn. Hon sa: ”Nu strålar du ju.”
– För mig blev det ganska enkelt till slut. Fortsätter jag leva så här som jag gjort och mår dåligt så vill jag inte leva längre, eller så lever jag som den jag faktiskt är och får ett fantastiskt liv.
Familjen stöttade honom genom processen.
Men vägen genom vården blev dock lång.
– Jag skickade in min ansökan i slutet av 2016 och fick testosteronbehandling först 2018. I dag kan väntetiden vara upp till fyra år. Det är orimligt. Om någon hade ont i knät och fick höra att hjälpen kommer om fyra år skulle ingen acceptera det.
Han blir allvarlig när han pratar om konsekvenserna.
– Det är brist på specialister, och många mår väldigt dåligt under väntetiden. Statistik visar att självmord är betydligt vanligare bland personer med transerfarenhet. Många orkar helt enkelt inte vänta så länge på att kunna få vara sig själva.
När insåg du att du var trans?
– Jag minns att någon frågade mig redan på lågstadiet om jag var tjej eller kille. Jag svarade att jag var kille. För mig var det självklart.
Han minns första gången han hörde någon prata om trans.
– Av en slump såg jag en dokumentär om Chers son Chaz Bono på tv. Det var första gången jag hörde någon beskriva precis det jag själv kände. Allt han sa kunde jag bocka av på min egen lista.
Innan dess visste Charlie inte ens att transpersoner existerade.
– Jag visste att man kunde vara homosexuell. Jag visste att man kunde ha bonusföräldrar eller vara skilsmässobarn, men att man kunde vara trans hade ingen någonsin berättat om.
Har du full koll på alla bokstäver i HBTQIA?
– Inte full koll, om jag ska vara ärlig. Jag vet vad de flesta står för, men ibland blandar jag ihop dem. Är I intersex eller står det för Ickebinär? säger han och skrattar.
Samtidigt imponeras han av dagens unga.
– När jag är ute i skolor blir jag ofta imponerad över hur mycket ungdomar kan. Väldigt få äldre har koll, men många yngre har stenkoll på både begrepp och identiteter.
Vilka fördomar möter du som transperson i dag?
– Många vet fortfarande inte skillnaden mellan att vara trans och transvestit. Det finns också en föreställning om att man måste se ut eller bete sig på ett visst sätt.
Och så finns de där frågorna som ständigt återkommer.
– De tre vanligaste är nog: ”Vad har du för kön?”, ”Vad hette du tidigare?” och ”Hur har du sex?”. Många tror att de får ställa vilka frågor som helst bara för att man är trans.
Han menar att mycket av nyfikenheten kretsar kring kroppen.
– Många frågor handlar egentligen om kön och könsorgan, snarare än om vem man är som människa.
Som transman, med fru och barn, känner du dig fortfarande som en del av HBTQIA-communityt?
– Även om jag är trans så ser jag mig själv som hetero i dag. De som känner mig vet ju vilket bagage och vilka erfarenheter jag har, och de är väldigt stöttande.
Samtidigt kan han ibland känna ett behov av att markera var han står.
– Om människor bara ser mig som en vanlig heterosnubbe kan jag ibland känna att jag måste bevisa att jag står upp för allas rätt att vara sig själva. Att folk får älska vem de vill och att jag har koll på alla könsuttryck.
Brukar du delta på Pride?
– Ja, absolut. Jag har varit med på Pride i Umeå och även föreläst på Sundsvall Pride, där jag också höll tal.
Går du i paraden också?
– Ja, det brukar jag göra.

När Charlie är ute och föreläser gör han det med värme och humor. Och med stor öppenhet berättar han om sitt liv, inte för att sätta sig själv i centrum, utan för att göra det lite lättare för andra att förstå.
– Det är ju inte så konstigt egentligen, man behöver inte krångla till det.