– Men jag hade inte levt i dag om jag inte hade gjort den här resan, säger Christoffer Lönnquist när vi ses på ett bokcafé på Södermalm i Stockholm.
Fragment av ett liv kom ut förra året och Christoffer berättar öppet om transitionen, om destruktiva relationer, om kampen för att bli förälder och om åren då han försökte trycka undan känslorna kring sin könsidentitet.
– Den är väldigt utlämnande. Jag funderade först på att ge ut den under pseudonym. Men sedan insåg jag att jag skriver den för att det ska betyda något för någon. Jag hade själv velat läsa en sådan bok när jag var yngre.
Att stå med sitt eget namn på omslaget blev därför ett medvetet beslut.
– Då måste jag också stå för den jag är.

Drömmen om att skriva har funnits sedan barndomen. De första sidorna till det som senare skulle bli Fragment av ett liv skrev han redan på högstadiet. Under perioder blev skrivandet en slags terapi, ett sätt att överleva.
– Jag har tagit upp manuset och lagt ner det flera gånger. Men drömmen om att ge ut en bok har alltid varit stark och stått högst upp på min ”bucket list”.
När ett förlag till slut ville ge ut berättelsen förändrades allt och Christoffer blev tvungen att offentligt ”komma ut” på ett sätt han tidigare undvikit.
– Jag har varit väldigt rädd för att folk inte skulle se mig som man på samma villkor som en cis-man. Därför har jag hållit det här nära mig själv under många år.

Christoffer Lönnquist Foto: Ronny Larsson

I dag känner han annorlunda. Efter responsen på boken har han börjat tala öppnare om transfrågor, både privat och offentligt.
– Nu känner jag att det är viktigt att synas. Särskilt när man ser hur klimatet för transpersoner ser ut i USA och hur debatten hårdnar, även här hemma.
Samtidigt vill han inte reduceras till enbart sin transidentitet.
– På många sätt glömmer jag bort att jag är trans, för jag är ju man. Men jag är också stolt över communityt och mina transvänner. Det finns en speciell familjekänsla där.
Hans första minnen av att något inte stämde går tillbaka till barndomen. Under högstadiet blev han hårt mobbad för sitt androgyna uttryck.
– Men jag tryckte undan alla tankar. För jag ville inte ge dem rätt.
Först i tjugoårsåldern började känslorna komma upp till ytan igen. Han kom i kontakt med RFSL Ungdom och satte ord på det han känt hela livet. Men steget till att faktiskt påbörja en transition var skrämmande.
– Jag var livrädd för att resultatet inte skulle bli bra. Jag tänkte att jag kanske bara fick leva med det som det var.
När han väl gick på sitt första möte inom transvården förändrades allt.
– Jag gick därifrån och tänkte: det finns inget annat alternativ än det här. 
Och på sin 25-årsdag fick han diagnosen transsexualism.
– Det var helt självklart då. Jag behövde gå hela vägen.
Han beskriver hur den psykiska ohälsan innan transitionen blev allt mörkare.
– Jag har alltid varit rädd för döden. Men när jag berättade för mina föräldrar att jag skulle börja transitionera blev det nästan som ett lugn. Om det här inte fungerade, då hade jag åtminstone ett alternativ.

I dag ser han hur transitionen räddade hans liv, och nu jobbar han med döden ständigt närvarande. Utanför författarskapet är Christoffer sjuksköterska inom ASIH, avancerad sjukvård i hemmet, där han vårdar svårt sjuka och döende patienter i deras egna hem.
– Jag trodde att jobbet skulle vara jättedeppigt, men det är väldigt vackert. Jag brukar säga att vi jobbar mer med livet än med döden. Man lär känna hela patientens familj, ibland även deras husdjur. Det är tungt, men också fint.
Mitt i allt finns också rollen som pappa. Hans dotter är snart sju år och bor hos honom varannan vecka. Christoffer fick henne med sitt ex, som var den som bar barnet.
– Det är fantastiskt. För mig hade hon lika gärna kunnat vara mitt biologiska barn.
Samtidigt bär han på en oro inför framtiden. Dottern vet ännu inte att han är trans eller att han inte är hennes biologiska pappa.
– Det är nog det jag är mest rädd för att berätta. Jag funderar mycket på när hon är gammal nog att förstå.
Han vill skydda henne. Inte för att han skäms för vem han är, utan för att världen fortfarande kan vara hård.
– Barn kan vara väldigt elaka ibland. Jag vill inte att hon ska råka illa ut.
Christoffer vill nu nå ut ännu bredare med sin berättelse. Han har börjat föreläsa på högstadieskolor, något som blivit viktigare än han först trodde.
– Jag trodde att det skulle vara fruktansvärt, men det har varit jättefint. Eleverna får skriva frågor anonymt i förväg, och många handlar om identitet, kropp och bemötande. Efter en föreläsning kom två elever fram till mig för att ställa frågor de inte vågat ta inför klassen.
Då känner man att det faktiskt betyder något.
Han hoppas att boken och föreläsningarna kan hjälpa både unga transpersoner och vuxna runt omkring dem.
– Jag vill inte bara prata till människor som redan förstår. Jag vill nå dem som inte vet så mycket också.
Och framtiden?
– Jag vill specialistutbilda mig som sjuksköterska, fortsätta föreläsa och kanske skriva en roman. Men det är mycket svårare att hitta på saker än att skriva om sitt eget liv, säger han och skrattar.
Men drömmen finns där. Precis som den alltid har gjort.