Krönika: ”Nu är jag inte enda bögen i byn längre”

I 25 år har jag sett ut över samma betesfält som sprakar till liv av de första solstrålarna när jag cyklar hem från ytterligare en lite för vild kväll på stadshotellet i byn.

”Han var en sån lantis bara”, hörde jag någon säga en gång. Orden kastas ut, inte riktade mot mig, ändå känns det som om de slår mig rakt i ansiktet. Det där ordet ”lantis” som far runt som ett skällsord, främst från storstadsbor, är exakt vad jag är. En stolt jävla lantis.

Men nu har jag flyttat till storstan. Börjat jobba på Sveriges största gaymagasin och jag är verkligen inte den enda bögen i byn längre.

Det finns stora skillnader på Stockholm och där jag kommer ifrån. Ofta känner jag mig som Stina i Saltkråkan. Hon som alltid pratade om ”hemma på vår gata i stan”. Men där jag kommer ifrån har vi ingen gata. Istället har jag pratat om ”hemma i Tveta”. Det ligger en bit utanför Skara, staden där jag spenderat mitt unga vuxna liv. Där bor ca 15 000 invånare.

”Great. Där står jag. Enda bögen i byn mot 15 000 nazister”

Alla vet allt om alla. Det är både charmigt och extremt oroväckande i vissa fall. Charmigt, då det kan ta 35 minuter att köpa ett äpple för att man stöter på så många man känner. Extremt oroväckande då småstäder ofta kantas av intolerans, rädsla och polarisering. Min stad har i medier nämnts, med stor överdrift, som ett ”nazistfäste”.

Great. Där står jag. Enda bögen i byn mot 15 000 nazister.

Men så illa är det självklart inte. Jag hyllar stället jag kommer ifrån. Det är underbart på många sätt och vis. Om ni aldrig varit ute på landet, alltså riktiga landet, när våren slår ut och fåglarnas kvitter blir ett högt härligt sorl, så ta er ut och upplev det. Jag saknar det, även om det inte alls är förlorat.

Men det är en sak jag inte saknar. Den totala frånvaron på hbtq-personer. Jag ber om ursäkt till er bögar, flator, transpersoner och alla andra inom hbtq-kretsen som bor i Skara eller i omnejd. Ni finns garanterat, men jag har nästan aldrig träffat någon av er.

Så Stockholm är ett gay-heaven för mig. Jag har under mina sex veckor jag varit här hunnit springa blint på vägen mot hjärtekross, men avvärjt i godan tid. Jag har dejtat lika många killar under en helg som jag gjort i Skara under fem år. Jag har sett män klä av sig uppe på bardisken och skaka sina nakna rumpor helt obrydda framför ett fullt dansgolv.

”Jag har lovat mig själv att bli en bättre förebild för unga hbtq-personer i småstäder och ute på landet”

Alla bögar känner alla men jag känner ingen. Men när euforin lagt sig landar jag alltid i samma tanke. Kanske behöver vi hbtq-personer från landet bli bättre på att organisera oss, hitta på saker ihop och skapa en samhörighet. För det behövs.

Jag har lovat mig själv att bli en bättre förebild för unga hbtq-personer i småstäder och ute på landet. Detta ser jag som ett första steg, en krönika i en tidning, som också är min arbetsplats. Jag kanske avslöjar lite för mycket för mitt eget bästa, men kan jag hjälpa någon vilsen själ att hitta rätt, så är det värt det.

En person ska inte behöva fly sin hemstad för att den känner sig ensam med sin sexuella läggning eller könstillhörighet.

Jag har inte flytt, jag kommer komma tillbaka. Men till alla er hbtq-personer runt om i landsorts Sverige:
Stockholmsgrytan behöver röras om lite av en redig bonde-bög innan jag kan komma hem. Och med det sagt, ”enter Alfred”.

Vill du vara gästkrönikör?
Mejla en krönika till [email protected] så läser vi den och återkommer om vi vill publicera den.
Max 3500 tecken (inkl blanksteg). Varannan månad publicerar vi en gästkrönika.