”Är det här dina kläder?” frågade han med ett bekymrat ansiktsuttryck och en välbekant skärpa i tonen. Ett sådant som rymmer mer än bara en smaksak eller en preferens utan också en livslång historia av skam och tillhörande skuld. Det där som vi regnbågsmänniskor känner till så väl. Även jag har blivit något av en expert på att upptäcka den. Och då menar jag inte bara de rynkade ögonbrynen eller den pissiga attityden utan vad de faktiskt symboliserar. Så också den där gången i mitt sovrum redo att hoppa i säng med en snubbe så djupt inne i garderoben att han antagligen upptäckt Narnia.
Är det där dina kläder? frågade han och pekade på en guldglittrig paljettjacka som dinglade från min klädhängare bredvid sängen. Som om dessa glittriga plastbitar symboliserade höjden av skamlöst bögande, inte det faktum att han var där för att ligga med mig. Hej bästis tänkte jag i mitt inre, är du här igen?
Det finns något förföriskt med skam. Oftast lika osynligt för andra som påtagligt för en själv, som en imaginär bästis som konstant viskar i ens öra. Vad ska alla säga? Vad ska de tänka? Vad ska de göra? Ni vet, som en gaslightande ”bästis” som vill ens bästa. Den som står vid ens sida när ingen annan kan eller vill. Skammen kan du alltid lita på.
Allt sedan barnsben har den funnits där även för mig, när jag gråtit lite för mycket, vågat älska lite för mycket eller när jag tyckt lite för mycket. När jag helt enkelt varit mig själv… lite för mycket. Min bästis som motiverat, sporrat och pressat mig att bli tuffare, orka mer och omvandla motgångar till styrkor. Överprestera skulle vissa säga, överkompensera kanske vore närmare sanningen. På så sätt har jag och många med mig, omvandlat något negativt till något positivt. En njutning förklädd i beundran, kärlek eller framgång. Fuck it, så länge det funkar har jag tänkt.
Så var kommer den ifrån? Den där skammen som jag hållit så nära och så kär alltför länge. Som en stalkande och misshandlande pojkvän jag ständigt går tillbaka till i tron att jag inte är värd mer eller att de där ”fina” stunderna ändå väger upp för det dåliga. Var det bland alla äcklade bögskämt i skolan? Rasseskommentarerna på gayklubbarna? De snea blickarna och viskningarna från alla Karens på jobbet? Mmm skam. Som ett vällagrat vin som bäst avnjuts med valfritt rus oavsett om det är sex, droger eller alkohol. Rock on mfucka!
Och skam räcker och blir över till alla. Älskar du fel person? Bam! Skam. Tycker du fel saker? Bam! Skam. Ser du ut på fel sätt? Bam! Skam. Som om lösningen på allt stavas skam. Den premieras, den åtrås och den eftersöks. Den som under Grindr-epiteten diskret, dl eller straight inte bara dundrar på oss utan också översköljer oss med än mer skam. Delad skam är bättre än ingen, fuck that, testa dubbel skam. Detta trauma som vi omvandlat till en pikat krydda i sovrummet.
Hej bästis tänkte jag där och då. Denna stalkande känsla som på ett ögonblick återuppväckt så mycket i mig. Som om stunden då jag med ansträngning och möda lämnade en trång och dammig garderob bakom mig, aldrig hänt. Som ett eko från det förflutna. Denna ihärdiga jävel till stalker. Men varken rädsla, ilska eller ens sorg kom ur mig. Jag kände medlidande. Mina armar omfamnade honom, jag kysste honom och just den där kvällen delade vi på en stalker. Men till nästa gång så köper jag fan en elpistol.