Hur som helst har han i alla fall en andra hälft, som också bara råkar vara kille, en helt underbar pojkvän, och underbara är de även tillsammans. För hans familj heter det dock att de är rumskompisar – även om ingen är så korkad. Jag menar han säger det till och med själv: ”Alla ”vet”. Hans mamma ”vet”. Han lillasyster ”vet”. Hans mammas pappas farmor ”vet”.

Trots det måste de fortsätta i anda av att bara vara ”rumskompisar”.

De delar kylskåp, men sover i var sitt rum. På natten smyger de in till varandra, men vaknar gör de alltid i var sitt rum. Samtidigt: det är det enda sättet för dem att få fucka utan att alla ska fucka ur. För mig: oacceptabelt. Jag menar vad fan är det för jävla liv? Inget familjefoto i hallen? Ingen king-size säng med en stor jävla skylt där det står ”mötesplats” ovanför? Äsch, svarar min kompis. För oss räcker det med att vi får vara tillsammans utan att mista hela vår familj och vise versa.

Jag känner även en annan snubbe. Strax över trettio. Han: springer gärna på bögklubbar varje helg, knullar med killar, drömmer om en pojkvän – är bög. Han är fucking bög. Väldigt ”straight acting” – men ändå så jälva fucking bög. I Stockholm: bög. I Orsa: ”ensam varg”. Hans familj – vet inte. Hans arbetskamrater – vet inte. Hans barndomspolare – vet inte. Jag menar kom igen? Hur svårt kan det vara? Äsch, svarar min kompis. Du är bara bortskämd. Jag trivs bra så här.

Ibland blir jag fett frustrerad på folk. Så till den grad att jag bara vill ta tag i dem, skaka om dem och säga ”Kom igen. Kolla på mig. Det går. Du kan”, ”Hur dåliga föräldrar har du egentligen? Har man vettiga föräldrar behöver man inte ens ”komma ut”, då vettiga föräldrar inte tar ens sexualitet förgiven och accepterar en som man är”, ”Du kan inte gå och spendera halva livet på att spela spel och grubbla över din sexualitet. I tonåren – visst. Gråt ut, kämpa emot, ge efter – go nuts. Men inte efter du fyllt tjugo, då ska livet handla om att leva utan att behöva känna sig begränsad”.

Å andra sidan är det kanske bara jag? Bara jag som tycker det är sorgligt när någon plus tjugofem presenterar sin kille som sin bästa vän.

Slutsats: det finns många sätt att leva livet på. Ens egen verklighet behöver inte reflektera eller påtvingas andra, då att man själv trivs är vad som är viktigast. Och då spelar det heller ingen roll vad jag eller någon annan säger och tycker. Pungspark på mig, och kanske har min kompis kanske rätt? Jag är nog bortskämd, men samtidigt är jag helt övertygad om att 8 av 10 med gott hjärta skulle kunna ta ut svängarna lite mer till alls stora glädje.

Andreas skriver krönikor för QX.se, använder gärna Instagram och så bloggar han på Qruiser