Jag räknar inte får när jag har svårt att somna. Jag räknar sexpartners.
Jag räknar dem i kronologisk ordning. Jag börjar vid min första. Går vidare till andra, tredje och artonde. Efter några minuter kommer jag alltid av mig. Antingen för att jag fastnar på ett namn som jag inte minns, eller för att jag blir osäker på huruvida jag tog Rasmus lem i min mun eller inte. Rasmus i Borås, du kanske kommer ihåg?
Jag glömmer även storlek och utseende på kukarna relativt snabbt. Fastän de många gånger bjudit mig på en rejäl åktur.
Tro inte att det enbart har och göra med att fäbodjäntan då och då välkomnar till öppet hus och allehanda prova på möjligheter i sin fäbod. Det är bara det att jag av någon anledning inte lägger kukarnas yttre på minnet.
För en tid sedan fick jag frågan om vilket mitt fultal är.
Jag antog att uttrycket innebär antal fula personer man haft sex med. Man kanske har velat vara snäll. Eller egentligen bara velat ha en kram.
Jag började räkna. Jag kom snart av mig även här. Vadå fula personer?
Men då berättade min vän att fultal är något annat.
”Lätt som en plätt”, sa han. ”Börja med att räkna ut åldersskillnaden i år på den yngsta och den äldsta personen du haft sex med. Multiplicera därefter åldersskillnaden med antalet personer du totalt har haft sex med. Där är ditt fultal.”
Jag gav upp utan att ens försöka.
Hur ska man kunna räkna ut åldersskillnaden när man vet att den ålder som folk uppger på Grindr ibland är lika sann som påståendet att storleken inte har betydelse?
Och inte bara det.
Jag är en person som tycker om ordning och reda. Missar aldrig en räkning och vet vilka veckor jag ska ställa ut soptunnan. Men när det gäller antal personer som jag gått till sängs med gäller inte detta. Jag har ingen aning om hur många jag legat med.
Jag blir på riktigt frustrerad. Jag inser att jag aldrig kommer ha ett fultal. Det känns lite snopet. Och i ärlighetens namn lite genant. Vad ska folk tro om mig?
Nej. Just den biten bryr jag mig faktiskt inte om.
Jag skäms inte det minsta för att jag haft en ormgrop av sexpartners. Tvärt om. Jag är tacksam för vad dessa män både givit och ger mig. Jag är till och med stolt. Jag älskar sex. Alltifrån kyssarna till händernas beröring. Närheten, kåtheten och det gränslösa – ja, djuriska rent av – som får lov att komma fram mellan oss.
Jag till och med rekommenderar varenda kotte i vårt avlånga land att skaffa sig älskare. Gärna många. Jag har själv ett antal – min kärleksarmé som jag kallar dem – som jag träffar med ojämna mellanrum. (Dejtar jag någon ses vi inte – då går jag in för att just han kan vara min drömprins).
Otaliga är de gånger som dessa män och deras famnar – och kukar, absolut – räddat mig från ondo.
Jag minns kanske inte antalet Amors kärlekspilar som stött in och ur mig. Jag har genom åren glömt ett och annat namn och utseendet på de flesta pilspetsarna. Men jag är säker på att alla varit vackra – inte minst era, ni som läser detta och vet att vi setts mellan lakanen eller på en handikapptoalett på Stockholms centralstation.
Och jag glömmer aldrig hur var och en av er fått mig att känna när det varit bra.
För övrigt borde det inte alls heta fultal.
Stolttal?
Ja, varför inte.