Snickar-Björn från ‘Äntligen hemma’ i stor intervju: ”Jag är transsexuell”

– Min ena dotter tog min oversize luvtröja så jag får försöka dölja mina bröst med den här täckvästen i stället.
Vi möts i en hotellounge i Stockholm.
Han presenterar sig fortfarande som Björn när vi tar i hand och säger att Lee får bli efter nyår och tillägger att han inte är så noga med pronomen och namn. Inte än i alla fall. Just nu befinner han sig i något slags ingenmansland säger han. En övergång.
Jag säger att han inte behöver vara orolig att någon ska känna igen honom. Förändringen är redan enorm, skägget borta och de feminina dragen är tydliga.
– Det kommer ta ytterligare ett år med mina mediciner innan jag kan se de riktigt stora förändringarna, innan muskelmassan försvinner och hela jag blir mindre. Muskler är snyggt, men det ska ju vara proportionerligt med den kropp man vill ha. Jag behöver inte ta 120 kg i bänkpress längre (skrattar).
Det har gått en månad sedan QX fick ett telefonsamtal från produktionsbolaget ITV som just nu spelar in en dokumentär om Björn. De hoppades att QX skulle vilja göra den första stora intervjun med honom innan dokumentären visades på TV4. En dokumentär om Björns resa att bli Lee. Dokumentären ska visas under två måndagar i februari.
Än så länge vill inte Björn att hans transition kommer ut eller att det startar en ryktesspridning. Han har en plan för hur allt ska gå till väga för att det ska bli så bra och ärligt som möjligt. För sin egen skull, men framför allt för hans två barn.
Du presenterar dig som Björn och du har sagt att vi kan skriva ”han” i artikeln, och du har inga problem med att vi pratar om Snickar-Björn eller visar bilder på dig som Björn.
– Inte alls, tvärtom, det är viktigt att mitt gamla liv får synas, att det får ligga där parallellt och skvalpa runt. Jag vill göra det enkelt för folk att förstå, jag vill leva rakt och ärligt. Jag håller på och bygger om min kropp, och det tar tid, men jag är ju samma person med samma själ. Jag har två sidor, och jag har bara visat den ena. Jag ser det som att jag blir 2.0 nu, lite härligare och bättre bara. De sista 30 åren i mitt liv vill jag känna mig fri, med en kropp som passar mig och som jag alltid önskat att den ska se ut.
Det blir ett långt samtal på hotellet. Vi hinner med både förmiddagskaffe och lunch innan vi pratat färdigt. Frågorna är många, viljan att berätta lika stor. Och vi börjar från början.

Annons

– Jag har alltid vetat att jag är annorlunda, att något är ”fel” och jag har alltid haft ett intresse för det motsatta könets uttryck i kläder, skor och smycken. Jag hängde i mammas garderob när ingen såg och jag har traumatiska minnen från högtider då jag bara var sex år och behövde klä upp mig i byxor med pressveck, gubbskjorta, en töntig väst och lackskor, det var det värsta jag visste. Jag ville inte kopplas ihop med de andra gubbarna. Jag gjorde visserligen inget anspråk på att ha klänning, men jag förstod ju att det var annorlunda att känna som jag gjorde.

Björn tog tidigt ett beslut. Det här skulle bli hans hemlighet. Han stoppade alla sina tankar och känslor i något han kallade Pandoras ask, allt som handlade om hans könsdysfori stoppade han i asken. Och så har det fortsatt, i över 40 år.
– Jag har verkligen suttit på locket för att den inte ska gå upp, för någonstans har jag vetat att om jag öppnar den här lådan kommer jag inte att kunna stänga den igen. Jag har tryckt undan alla dessa tankar och känslor.
Enda ventilen har varit hans ex-fru.
– Henne har jag kunnat dela alla känslor och tankar med. Vi kunde ha gemensamma smink- och klädkvällar hemma för att skoja till det. Du vet, i stället för att köpa pizza och se en film så har vi klätt upp oss och sminkat oss. Men jag var ju alltid tvungen att ha kvar skägget, så det blev ju aldrig riktigt som jag ville.
Björn var Äntligen hemma-snickarn med hela svenska folket, han försörjde sig som Snickar-Björn och jobbade på byggmässor och spelade in youtube-filmer med företag där han höll i allt från betongskolor, snickerilektioner och hur man platsbygger murar. Skägget var en del av hans personlighet.

2018 bestämde sig Björn och hans dåvarande fru för att separera, Björn sa att han behövde hitta sig själv.
– Det är säkert en transsexuell som myntat det uttrycket (skrattar). Min fru behövde den enkla okomplicerade kärleken som jag inte kunnat ge. Vi hade en öppen dialog och hon sa ”du är väl transsexuell, det är väl inget mer med det”. Men trots att hon sa det kunde jag inte ta in det. Att jag, Snickar-Björn, som gjort en karriär på att vara händig machokille skulle vara transsexuell, det var omöjligt att acceptera.
Björn ägnade den närmsta tiden åt att söka svar.
– Var jag kanske transvestit? Eller bara homosexuell men att jag inte förstått eller insett det tidigare?
Så drabbades hela världen av corona. Allt stängdes ner. Björns jobb försvann. Och han fick massa tid över.
– Jag hade barnen varannan vecka, men veckan då jag inte hade barnen hade jag fruktansvärt mycket egen tid och jag kände starkt att jag måste rota runt i den här misstänkta könsdysforin och ge mer utrymme åt min trans-sida. Men hur?
Han funderade på att bygga upp ett dubbelliv, kanske hyra en lokal där han kunde leva ut sitt andra jag eller bygga på en extra våning på huset som skulle bli hans hemliga rum. Men i slutändan kändes allt som korkade idéer och inget som skulle lösa något.

”Det är viktigt att mitt gamla liv får synas, att det får ligga där parallellt och skvalpa runt. Jag vill göra det enkelt för folk att förstå”

– Det skulle bara innebära att jag fortsatte smyga runt och ha hemligheter och det skulle jag inte må bra av. Det fanns bara en sak att göra, att öppna Pandoras ask och ta itu med det.
Sagt och gjort började han ta tag i sina känslor och tankar, men i takt med att insikten blev allt större blev depressionen alltmer brutal och han började dricka. Mer än vanligt.
– Det är rätt vanligt hos folk som ännu inte kunnat acceptera sin könsdysfori att de börjar missbruka, det kan vara allt från spel, sex, droger, sprit, shopping. Allt för att distansera sig och hålla sig sysselsatt. För mig har det varit jobb och alkohol. Men när jobben försvann drack jag massor under depressionen, jag kunde ha supit ihjäl mig för i slutet av depressionen var jag helt förstörd.
Han säger att det som räddat honom är hans barn. Trots sin depression hade Björn barnen varannan vecka och då drack han inte.
– Det var skönt att få vila kroppen den veckan och engagera mig i barnen, i skavsår och glosor.
Men så fort han lämnat dem efter en vecka kom tårarna och han släppte fram ångesten.
– I hela mitt liv har jag lärt mig att stänga av mitt känsloregister och ”lärt mig” att vara kille. Stäng ner, visa inte känslor, gråt inte, bit ihop. Så jag fick börja med att hitta tillbaka till mina känslor och lita på dem. Då kom tankar som ”du lever inte det liv du är tänkt att leva”. Könsdysfori handlar om en obalans mellan kropp och själ och själen går ju inte att göra något åt, så då får man göra något åt kroppen.

En söndagskväll i mars för två år sedan var det som alla bitar föll på plats för honom. Barnen hade precis somnat, och Björn satt uppe och tittade på tv.
– Plötsligt slog det mig bara, det var en insikt och en känsla som nästan var fysisk: Jag är transsexuell. Och jag vet vad jag måste göra, för att bli fri, för att rädda mitt liv – jag behöver komma ut. Det var som att jag fick ett extra liv där och då. ”Vad är det du inte fattat?” tänkte jag. All denna smärta jag gått igenom för att komma på det som mitt ex redan sagt till mig för flera år sen, hur korkad får man vara? Jag behöver komma ut och jag vill göra det här stolt, friskt och hälsosamt.
Insikten den kvällen gjorde honom euforisk. Det här var en vändpunkt.
– Även om jag var livrädd för vad jag insett, så hade jag löst gåtan och jag sa till mig själv ”Jag är transsexuell, men jag får ångra mig när jag vill”. Men det har jag aldrig gjort, det har bara känts mer rätt för varje månad som går.

De kommande dagarna tog Björn långa promenader, han planerade hur han skulle gå till väga, gick igenom allt praktiskt, och för första gången på ett år var det en framåtrörelse som satt i gång.
Energin han fått av att ha knäckt koden fick honom att köpa ett hus, han sökte upp en psykolog och skickade in en remiss till Anova för att kunna påbörja en utredning om könsdysfori. Men väntetiden på Anova kom som en chock för honom, det skulle ta 18-24 månader innan han kunde få hjälp. Något som Björn beskriver som en omöjlighet.
– Jag kan inte vänta så länge, det hade aldrig gått, jag var tvungen att få hjälp nu så jag kunde börja min resa.
Tanken på att det skulle kunna ta ytterligare två år för honom att få hjälp gjorde att han återigen höll på att hamna i en depression, något han säger att han aldrig hade klarat av.
– Nej, jag hade aldrig överlevt det. Aldrig!

Räddningen kom på nätet. Tack vare att Björn surfat runt mycket på internet och letat information om transfrågor dök en video upp i hans flöde på youtube med Tone Sekelius, i videon berättade Tone om ett internationellt sjukhus online som hjälper transpersoner att börja sin transition. När Björn hörde detta sprang han hem och gjorde en ansökan direkt, processen var igång.
– Hade inte det här funkat vet jag inte hur det hade gått, då hade kanske sjukvården fått ytterligare ett självmord på sitt samvete. Men Björn lyckades få fram de mediciner han behövde för att påbörja sin transition, han kunde börja självmedicinera med östrogen och stopphormoner som blockerar testosteronet.

Foto: TV4 & Peter Knutson

Nu var det dags att komma ut för familj och vänner.
Hur var det att berätta för dina barn?
– Det var självklart jättejobbigt, jag bokade in oss på ett hotell i stan. Det var jag, min ex-fru och mina två döttrar. När vi kom upp till hotellrummet la jag ut bilder som jag skrivit ut på tre kända transsexuella. Det var Tone Sekelius, Caitlyn Jenner och dåvarande skolministern, Lina Axelsson Kihlblom. Och så en bild på mig. Sen berättade jag som det var. De blev självklart både chockade och jättesorgsna, men vi hade ändå två fina dygn på hotellet.
Han berättar att de pratade mycket, och mellan gråtattackerna åkte de skridskor i Kungsträdgården och badade på hotellet. Så åt de middag och pratade ännu mer.
– Det var skönt att vara hemifrån, att känna den värsta sorgen någon annanstans än hemma, och få lämna kvar chocken och känslan på hotellet.

Tiden efteråt beskriver han som ”lite jobbig”, men att de sedan hittade tillbaka till varandra. Idag är barnen engagerade i Björns förvandling och har till och med varit med och bestämt namnet Lee.
– Vi hade en omröstning hemma, och Lee vann. Jag gillar det, det är ett namn som varken är för feminint eller för maskulint och det passar bra på mig som ickebinär.
Resten i Björns familj skrev han ett mail till – mamma, pappa, syrran och brorsan. Alla var oerhört förstående och Björn säger själv att relationen med framför allt syrran och mamman blivit ännu starkare sedan han kom ut. Brorsan hade ringt direkt och sagt att ”allt är lugnt” och Björns pappa har hjälpt honom lite med pengar under den här tiden.
– Jag har inte haft en inkomst på två år. Jag sa upp alla mina uppdrag och jag har ingen aning om vad som händer efter att det här kommer ut. Jag skulle gissa att jag lagt ut över 350 000 kr på mitt mående och min kropp senaste åren, utan inkomst så det kommer inte stå ”god ekonomi” i en eventuell framtida kontaktannons (skrattar).

När du och jag pratade i telefon senast skulle du precis i väg och träffa dina gamla killpolare, hur var det?
– Det var bara kul. Jag hade berättat för dem några veckor innan, en i taget. Jag ringde och sa att de fått en regnbågskompis. Sen hade jag förberett några bilder på mig som Lee som jag skickade över till dem. Man kunde höra dunsen av förvåning i telefon när de såg dem (skrattar). Sen förklarade jag för dem, folk vet ju inget om trans. De flesta vet nog inte ens skillnaden mellan transsexuell, transvestit och dragqueen. Trots att skillnaden är monumental. Och det är mycket man själv måste lära sig nu inser jag, hela hbtqia+. Det är ju en hel vetenskap.

Du skickade även bilder till mig från när du precis fått bröst, hur känns det nu, har du vant dig?
– Ja, det känns helt naturligt, men jag har inte riktigt fattat att det är mina (skrattar). Men det kan ta ett tag sa läkaren. Det är bara jobbigt att behöva dölja dem, men jag vet ju att det är en tidsfråga, när artikeln är ute och dokumentären visats behöver jag inte gömma mig längre.
– Sen har jag inte så stora operationer kvar, den vanligaste frågan jag får är ju om jag har snoppen kvar, men naken kommer jag se ut som två världar som möts på mig, men jag har alltid gillat multilösningar (skrattar).

När tog du dina första steg som Lee ute i offentligheten?
– Det var i Berlin nu i höstas. Jag var där med en tjejkompis. Det var självklart nervöst, men också fantastiskt. Och sen var jag i Palma i fyra dagar, då åkte jag med mamma och syrran.
Hur var det att visa upp sig för mamma första gången?
– Det var faktiskt inte alls så jobbigt som man kanske kan tro, det var första dagen i Palma när vi filmade för dokumentären, det var roligt och förväntansfullt. Visst var det ett starkt ögonblick, men inget som sticker ut för mig.
Kan du gå i högklackat?
– Jag är ganska bra, men jag behöver bli mer rörlig och föra mig bättre. Jag fattar att jag kommer sticka ut i mängden, jag kommer kanske inte alltid ”passera” som man säger om transpersoner som ingen ser att de är trans. Men det är inte mitt mål.
– Jag tog några lektioner hos en röstpedagog som skulle få mig att prata på ett kvinnligare sätt, men det var för tidigt kände jag, jag var inte mogen för det. Jag kör min röst så får jag anpassa mig senare. Men måste man prata på ett speciellt sätt? Varför måste jag ha en exakt kvinnlig röst? Jag får göra som jag vill, jag orkar inte ha alla dessa måsten, det blir inget kul då. Vissa kommer ändå tycka att jag sitter, står och går fel enligt könsnormen.
Dokumentären heter ”Att bli Lee”, hur kommer det sig att du ville göra den?
– Jag insåg rätt snabbt att jag inte kommer kunna smyga ut det här, med tanke på det jobb jag haft, och jag ville undgå ryktesspridning. Så jag vände på det och gjorde nackdelen till en fördel. Jag gör det här övertydligt i stället, och så bra och officiellt som möjligt. Det är så jag vill leva – rakt och ärligt. Och det kändes rätt att göra den med TV4, det var där jag slog igenom och det är där jag har min stora grupp tv-tittare. Den gruppen tror jag även behöver lära sig ett och annat och få en ökad allmänbildning i ämnet. Och kanske kan det hjälpa andra i samma situation. Det här kändes som det mest solidariska och bästa sättet att göra det på, för mig och för barnen.

”Jag attraheras av kvinnor. Jag går visserligen från straight man till att bli lesbisk, men jag kommer inte komma ut något mer. Kalla mig bi eller pan eller whatever”.

Är du redo för all uppståndelse?
– Jadå, jag vet att jag måste gå igenom det för att nå mitt mål, att få en ny bra vardag så jag kommer palla.
Var ser du dig om fem år?
– Då hoppas jag att jag är en hälsosam glad transtjej, att jag jobbar med det jag tycker är viktigt, inkludering, anti-mobbing, klimat och miljö. Det vore kul att få förfrågan att göra något nytt byggprogram. Just för att jag kommit ut som trans, det blir något mer än bara en vanlig snickarsnubbe. Kunskapen har jag ju kvar.

Björn berättar även att han i framtiden ser sig själv leva och bo med en kvinna.
– Ja, jag attraheras av kvinnor. Jag går visserligen från straight man till att bli lesbisk, men jag kommer inte komma ut något mer. Kalla mig bi eller pan eller whatever. Jag vill bara leva mitt liv.
Han säger att han inte känner sig riktigt hemma i något pronomen idag. Varken man eller kvinna, varken han eller hon.
– Vi är människor och vi är olika, jag ser mig som ickebinär. Vi måste lyfta blicken och se att det finns ett tredje kön. Det skulle vara bra och befriande för alla. Det är för stereotypt idag. Och inte till någon jäkla nytta!

Några dagar efter intervjun ses vi i Peter Knutsons studio där vi tar bilderna för QX. Det tar nästan hela dagen. Stylisten Sara har hjälpt till med kläderna idag medan Emelie fixar håret och makeupen. TV4 filmar för dokumentären och vi plåtar Lee i flera olika outfits.
Känner du att du har koll på kläder och så, det är ju en ny värld?
– Ja, det tycker jag, men man får väl finlira och testa sig fram tänker jag, jag kan inte veta allt från början, men min stil är nog lite mer rockigt och tufft, inte blommigt och rosa.

Det går ytterligare någon månad. Jul och nyår hinner passera och Lee åker till Thailand tillsammans med sina döttrar och en annan familj. För första gången ska hon vara Lee fullt ut.
Jag ringer Lee mitt emellan strandbesöken. Hon berättar att de fått med sig något virus från Sverige, de har varit risiga och hostat halva nätterna, men nu är det på bättringsvägen.
– Som tur är så ska vi vara här i tre veckor så vi känner ingen semesterstress.
Berätta, hur har dagarna som Lee varit?
– Det har gått bra, jag har varit mentalt förberedd. Vi är ju i ett land utan kläder (skrattar), så det är bikini som gäller. Visst, det har krävts lite mer av mig nu, att jag tänker på hur jag sitter och står och att inte delen där nere syns för mycket. Av gammal vana dök jag i vattnet på ett sätt som kanske inte var så bra (skrattar). Det var värsta ’snubbe-dyket’, så bikinin hamnade på sniskan, men det är sånt man lär sig.
– Jag tänker att om ett år kommer jag se ut som jag vill. Då kommer jag ha läkt, hela jag kommer ha blivit mindre.
Är det lika många svenskar där nere som vanligt?
– Hur mycket som helst, men det är inget jag bryr mig om. Det är ingen som känner igen mig, och barnen säger ju Lee eller pappa. Det är nästan enbart familjer med mamma, pappa och två-tre barn i varje, supernormala straighta familjer (skrattar).
– Enda problemet vi haft här nere är att det var så dåligt ljus vid spegeln i badrummet så jag och yngsta dottern fick åka till en stormarknad och köpa en riktig sminkspegel med ljus så vi kunde se något. Så nu trängs vi framför den (skrattar). Det känns lite kul, och som sagt, jag är fortfarande samma person och lika bra pappa, jag tycker fortfarande det är kul att vara i skogen och jag kommer fortfarande vara lika bra på att slipa motorsågskedjan, men jag kommer också vara bra på att lägga en eyeliner, och få till en bra håruppsättning, och det ska ju inte finnas en konflikt där, det är ju skitlöjligt.
Du har levt med Björns spegelbild i 48 år, hur är det nu att se Lee i spegeln?
– Man blir hemmablind och vänjer sig rätt omgående. Det har ju inte gått över en natt, även om många kan tro det, jag har ändå hållit på i några år nu med fettsugningar, operationer, rumplyft och fillers. Så jag har vant mig vid Lee. Och jag vet att det kommer att bli ännu bättre.