Nya singeln ”Lät du henne komma närmre” (OBS! Inte från konserten)

Kanske är det premiärnerver, men det börjar väldigt trevande. Melissa Horn ser mest ut som en ensam flicka med en gitarr, lite för liten för ett slutsålt Göta Lejon.

– Den här låten som jag ska spela nu betyder mycket för mig, för den beskriver på något sätt alltid hur jag mår. Och jag ska få hjälp med det… inte hur jag mår, alltså, utan att spela.

Melissa Horn, 22

Ett av kvällens många underbara mellansnack, och när bandet sedan hjälper till med Sen en tid tillbaka händer det: tassande på tå smyger Melissa Horn in under skinnet på publiken, letar i själar, vänder på stenar och hittar sanningar man försökt gömma.

Från den stunden fyller hon rummet, om hon så har hela bandet bakom sig, eller sitter själv på sin stol. Melissa Horn öppnar dörren till sitt sovrum, sin dagbok och sitt hjärta. Klyscha: det är naket och självutlämnande.

– Jag är 22 år och har inte hunnit ha så många relationer än, men allihopa, eller… alla tre, tror att varje låt handlar om just dem.

Det är inget under. De handlar om mig också. Hennes porlande stockholmsröst river murar och löser knutar hos alla med två öron och ett hjärta som en varm glöd i grå november. Hennes ord är kusligt precisa.

Första gången jag hörde Melissa Horn, för flera år sedan, avfärdade jag henne som en halvpoppig gitarrfia som någon gång lär träffa Lars Winnerbäck (vilket hon visserligen gjorde).

Kanske har jag upplevt mer hjärta/smärta sedan dess, för på Göta Lejon smälte jag, och många med mig, och i dundret av applåder verkade Melissa inte veta vart hon skulle ta vägen.

Melissa Horn har redan blivit nominerad till Rockbjörn och Grammis och nya plattan klättrar på försäljningslistorna. Det är stort.

Göta Lejon var början på något större.

Och jag vandrar hem med röda ögon och varm mage.