Albumet markerar en tillbakagång till deras klassiska sound, så om man gillar nämnda låtar kommer man enligt Annika Thörnquist och Per Lidén hitta nya favoriter på den här plattan. Mycket tack vare att duon är tillbaka med sin gamla producent Niklas Olausson som just jobbade med dessa hits.
Per: Vi kände att vi ville tillbaka till soundet vi slog igenom med, så vi kontaktade vår gamla producent och han var på. Låtarna är Da Buzz, upplyftande och poppigt dansanta, men med en modern touch. Vi ligger visserligen under 130 bpm, men vi fångade upp känslan av vad vi är. Och vi kanske skruvar upp tempot längre fram… Vi har struntat i att snegla på hur andra låter, vi gör vår grej.
Hur har det här pandemi-året varit för er som är vana vid att vara ute och spela?
Annika: Jättekonstigt, det blir en livsstil att vara ute och att inte kunna möta publiken har gjort att det känns tomt. Det är en så stor del av en själv. Men personligen så har jag fått mer tid att reflektera och fundera det här året.
Per: Jag har haft tid att jobba i studion och vara kreativ, men jag saknar ju precis som Annika spelningarna. Så suget att möta publiken har ju bara ökat.
Vad har ni själva för favoriter av era hits?
Annika: Do You Want Me är en pärla till låt, det är en genialisk poplåt som Per gjort. Den är alltid kul att sjunga inför publik.
Per: Det är nog min också. Sen gillar jag This Night I´m in Love, som tyvärr aldrig blev singel.
Vilken låt är ni mest trött på?
Annika: På soundcheck kan jag sucka över att sjunga samma låtar om och om igen, men så fort vi möter publiken så får de nytt liv och det blir alltid kul. Så jag kan liksom inte riktigt tröttna på låtarna just därför.
Per: Och de låtarna vi verkligen tröttnat på har vi tagit bort från våra gig.
Finns det någon lite mer okänd låt ni vill att folk ska få upp ögonen för?
Annika: Vi har gjort ett gäng bra ballader som är med på albumen som inte fick komma fram för att energin och uptempolåtarna alltid prioriterades. Som Don´t Ever Say Goodbye och Out of Words.
Per: Vi ansågs inte vara ett sånt band som släppte den typen av låtar så de blev tyvärr aldrig singlar.
2003 gjorde ni Mello och kom snöpligt femma med Stop, Look, Listen. Efter det har ni inte varit med, varför?
Annika: Det var för traumatiskt (skrattar). Nej, men vi har haft fullt upp och tycker ju att det är så kul att vara ute och spela, så det har varit vårt fokus. Mello försvann liksom ur planen för oss.
Per: Vi gillar Melodifestivalen, och stänger aldrig den dörren. Men vi har inte letat efter låtar heller.
Jag har hört ett rykte om att du, Annika, har en så stark röst att det hänt att den krossat glas när du nått höga toner…
Annika: Haha, jag önskar att det var sant. Däremot minns jag att när vi började så blev Pier (tidigare medlem i bandet), och Per alltid så glada när vi var i studion och mätaren visade på rött när jag tog i. Så jag pressade mig rätt mycket för att sjunga starkt. Alive är till exempel en riktig utmaning att sjunga. Den går lågt i verserna, men i refrängen är det värsta power. Så ibland vänder jag micken till publiken så får de sjunga refrängen. Det brukar funkar rätt bra (skrattar).
Vilken är den vanligaste frågan ni får?
Per: Vad jag gör nuförtiden (skrattar). Jag jobbar ju hela tiden i studion när vi inte är ute och spelar. Folk tror att vi lagt ner för att vi inte syns. Däremot hörs vi ju i radio hela tiden och streamingen av låtarna ökar hela tiden.
Och detta med att Fredrik Reinfeld en gång sa att han lyssnade på er..?
Annika: Det var en liten grej som blev så stor och vi fick frågor om det i varenda intervju…
Per: Han blev som en slags ambassadör för vår musik och vi var med i Bingolotto med honom just därför. Men det är klart att det var hedrande.
Nästa år återvänder ni till superrturnén Vi som älskar 90-talet, längtar ni?
Annika: Ja, verkligen. Och om allt går vi som det ska så åker vi redan i höst ut på en klubbturné med E-Type och Markoolio.
Per: Det är lite julgala-feeling med sittande publik och middagsgäster. Vi kommer att köra hitsen och kanske flika in nån ny låt. Men vi ska inte plåga folk med nåt de aldrig hört (skrattar).
Vilken är den roligaste spelning ni gjort?
Annika: Vi brukar alltid komma tillbaka till en spelning vi gjorde i New Jersey i början av 2000-talet. Just den tiden var galen och allt hände på en gång. Let Me Love You låg på listor i olika delar av världen och vi flög fram och tillbaka mellan Sverige, USA och Asien. Vi var fortfarande ganska nya och nervösa när vi skulle sjunga på en stor amfiteater i New Jersey inför typ 30 000 i publiken. Vi velade fram och tillbaka om vi skulle våga köra allsång med publiken. Skulle det bli tyst? Men vi bestämde oss för att testa, och ALLA sjöng. Det är ett otroligt starkt minne.
Ni uppträdde på Gaygalan för ett par år sedan och har uppträtt på Pride, har ni alltid känt att ni har en stor publik i regnbågscommunityt?
Annika: Det var vi absolut gjort. Vi har alltid blivit omfamnade av publiken och haft många gayklubbsspelningar, särskilt i USA.
Per: Det är alltid mest party och glädje i de sammanhangen och ingen står med armarna i kors och bara tittar. Att spela på Pridefestivaler är något av det roligaste man kan göra.
Finns det nåt erbjudande ni ångrar att ni tackat nej till genom åren?
Annika: Vi tackar ju aldrig nej, så vi åkte överallt och har jobbat genom allt. Jag kan känna att vi borde tackat nej mer för att hinna komma ifatt.
Per: Ja, vi borde lugnat ner oss lite. Vi spelade i hela världen, enda dagen Kil och Tokyo andra. Ett nej någon gång hade inte skadat. Men vi tyckte, och tycker, ju att detta är så kul.
;
