Sveriges sämsta bögklubb gör skäl för namnet, för går det till så här när man startar ny klubb fattar jag att vi står utan klubbar i Regnbågsstockholm. ”Klubbprofilen” Jonas Djurstedt engagerar en rad unga killar som inte riktigt landat i livet och som bländas av ljumma gratisgroggar och obetydliga titlar som ”klubbchef”. Tillsammans ska de i SVT Play-serien driva klubb och vinna pris på QX-galan.
Att starta klubb handlar, enligt serien, till nittionio procent om yta och nada om innehåll. Hitta kul kläder, ta en snygg bild, och få QX att skriva om klubbsatsningen – klart. Det är viktigare att skaffa glittriga outfits än att sprida att själva klubben öppnat.
Jag minns när Bogklubben skulle öppna hösten 2024, ett nytt ställe med ett kul namn. Den böginriktade klubben låg på attraktiva Stureplan där Leo.B spelade hits. På nytagna bilder låg Jonas Djurstedt i slips och vit skjorta på en guldig bardisk och utlovade en exklusiv medlemsklubb. Efter ett par kvällar var ägarna inte alls nöjda och klubben las på is. Den kom såklart inte tillbaka. Istället satsade Jonas och Leo.B på Klubb Anne Marie som haft klubbar på en rad olika ställen de senaste åren. Det blev några kvällar i rosa tröjor på restaurang Art vid Norrtull innan de kickades ut därifrån också.
Serien har driv, det ska den ha. Snabba klipp och lustiga figurer gör att man fortsätter att titta. Folk dyker in och ut i Jonas projekt, men alla vettiga lämnar när de inser varthän det barkar. Även Leo. B, men den färgstarka dj:n och regnbågsprofilen återvänder efter ett tag. I rutan verkar det som att hon känner sympati för den tafflige klubbarrangören som hotas av fängelse för eko-brott. Och det gör Leo.B till seriens bultande hjärta. Hon visar omtanke, ställer viktiga frågor och drar gräns när hon inte mår bra. Och, precis som i verkliga livet, fortsätter att kämpa för att Stockholms HBTQ+scen ska ha liv och lek. Det är bara synd att hon slagit sig samman med en person som inte kan leverera.
Jag stör mig också på Sveriges sämsta bögklubb. För att jag under mina år på QX sett så många naiva figurer höra av sig och lyriskt berätta om nya klubbar. Lite som att de uppfunnit hjulet igen. Här är det just det: massa ord men inget innehåll. Och det temat går igen i serien. Jag önskar att man skrapat hade lite mer på Jonas Djurstedts teflonyta. Han känns inte berörd av något. Folk i serien skäller och gapar utan att han rör en min. Det är först när Leo.B verkligen driver på om hur illa det är med hans ekonomiska förehavanden som det tänder till och Jonas stormar ut från en pizzeria. Därefter får vi ett fint och ärligt snack med Leo.B där Jonas för första gången verkar ta sin situation på allvar. Där gnistrar serien och jag känner för Jonas. Det hade varit berömvärt att lyfta ännu mer om hans diagnoser, hans ekonomiska förehavanden och hans egentliga mående. Men vi får tyvärr bara en puff här och där.
När serien mot slutet verkligen har möjlighet att beröra och reda ut, hamnar vi istället av outgrundlig anledning på en hemmafest i Oslo. Och sen är det som att man bara slarvat ihop serien för att få ett avslut: En lyckad klubbkväll, en misslyckad klubbkväll, bing-bong: serien är QX-galanominerad, förlorar och så ringer Jonas upp en av alla twinks som passerat revy under seriens gång och vill starta gayklubb i New York.
Nja, jag känner inte riktigt suget efter en uppföljare.
