Vad är nytt om du jämför Bloc Partys nya och sjätte album Alpha Games med era tidigare?
– Framför allt så är det ju det första albumet vi har spelat in med vår nya bandkonstellation, med Louise (Bartle) på trummor och Justin (Harris) på bas. De är båda väldigt begåvade musiker och har bidragit med många nya influenser.
Du har sagt att nya albumet är mörkare och argare än era tidigare?
– Det är det definitivt, framför allt när det gäller texterna. Jag ville bland annat utforska temat dominans/underkastelse, och den hänsynslöshet som jag tycker spridit sig både i samhället i stort och på en mellanmänsklig nivå de senaste åren. Här i England har vi sett rätt chockerande beteenden från våra högsta politiker, korruption och manipulation har blivit allt mer normaliserat, beteenden som sprider sig även bland vanligt folk. Rasfrågan, som åter blivit aktuell genom Black lives matter och det som hände George Floyd, är också en del av detta.

Det är du som skriver alla texter, så man antar ju att de i mycket speglar din personlighet – har de andra i bandet några synpunkter på dem?
– De är oftast väldigt stödjande och har aldrig som jag minns uttryckt något ogillande. Och även om det hade haft synpunkter så speglar texterna ”min värld”, och så kommer det att fortsätta vara.

Just eftersom det är din värld, och att du är öppet gay, så blir det lätt att man letar efter gayreferenser i texterna – men jag hittar inte så många?
– Det stämmer, i alla fall inte på denna skivan. Tidigare har jag haft tydligare gayreferenser i mina texter. Jag är inte alls orolig för att ha med gayrefenser, och försöker inte undvika dem.

När man hör låten The Girls are fighting, som handlar om ett krogslagsmål, kan man lätt få för sig att det är bögar eller kanske flator som slåss?
– Ha ha, så skulle det ju kunna vara, men låten handlar om hur jag ofta bevittnat hur två tjejer slåss om en kille. Det är något väldigt laddat, nästan elektriskt, med det där ögonblicket när folk plötsligt tar till fysiskt våld. Min erfarenhet är att bögar sällan slåss, men däremot har jag sett lesbiska slåss många gånger…
Senaste singeln Traps känns också som om den skulle kunna utspela sig på en gayklubb, kanske till och med en läder- eller fetishklubb?
– För mig är Traps definitivt i en ”queer zone”, och handlar om utforskande av begär. Om någon mer erfaren som försöker förföra en yngre person. En raggningssituation, där du plötsligt ser någon du är attraherad av, som du vill ha. En annan sång på plattan som har gay-referenser, men är mycket mjukare och mer melankolisk, är Of things yet to come.

Går du själv ofta på gaybarer och liknande ställen?
– Inte längre, sedan jag blev pappa för fem år sedan. De senaste åren har jag ju inte kunna gå någonstans på grund av lockdown, men jag ska faktiskt gå på den legendariska Londonklubben Sink The Pinks farvälparty om ett par veckor.

Du kom ut offentligt 2010, har du någonsin ångrat det?
– Inte alls. I mitt privata liv har jag alltid varit öppen med att jag är gay, i alla fall sedan jag var i 20-årsåldern, så det var ingen stor grej för mig. Jag oroade mig inte så mycket, och allt gick ju bra. Men jag känner många homosexuella, särskilt icke-vita gays som jag, som inte lever öppet eller har berättat för sina familjer. Säkert hälften av dem. Jag har alltid tyckt att det är så sorgligt att de väljer att leva ett dubbelliv, även om jag förstår dem och inser vad de riskerar. Personligen tycker jag inte att du blir hel som människa om du inte kan vara öppen och stå för vem du är. Jag tror inte att man kan bli riktigt lycklig om man lever en lögn.

Har dina föräldrar alltid tyckt att det är okej att du är gay?
– Det har varit en resa för mina föräldrar, som inte var särskilt förstående till en början men har accepterat det mer och mer. Numera är mina föräldrar väldigt närvarande i mitt liv, de är alltid hemma hos mig och min partner och hjälper till med barnen. De älskar min partner lika mycket som de älskar mig. Om du hade frågat mig som tonåring om jag trodde att jag någonsin skulle få mina föräldrars fulla acceptans på det här sättet så hade jag inte alls trott på det.

Du blev pappa för några år sedan – berätta!
– Jag har en dotter, Savannah, som är fem år, och en son, Eden, som är två. Vi har fått båda barnen med hjälp av en surrogatmamma i USA. Varje dag med dessa två är en utmaning, men jag får också väldigt mycket tillbaka! Fast jag förstår att det inte är ett liv som passar alla bögar… Jag och min partner valde att skaffa barn väl medvetna om att vi var tvungna att ändra våra vanor och sluta med ganska mycket.

Hur länge har du och din partner varit tillsammans?
– I tio år, så vi träffades efter jag kom ut offentligt. Jag vill inte prata så mycket om honom eller säga hans namn offentligt. Vi delar på ansvaret för barnen, men nu när jag ska på turné med Bloc Party så tar han ledigt från sitt jobb för att kunna ta hand om dem.

Varför kommer ni inte till Sverige på er kommande turné?
– Gör vi inte? Jag är ledsen! Senast vi spelade i Sverige var på Gröna Lund 2016, det var vackert väder och vi hade riktigt kul. Jag hoppas vi kan återvända snart.

Till sist – finns det några svenska artister eller band du gillar, eller kanske rentav blivit influerad av?
– Absolut. Jag gillar verkligen Robyn, precis som alla som är gay, ha ha. Och jag tycker några av Abbas nya sånger är riktigt bra. Min bild av svensk popmusik är att den är väldigt rak och ren.