Gåshud? Mest hela tiden.
Tårar? Massor.
Allsång? Som 100 Allsång på Skansen på en och samma gång.
Ser det äkta ut? Hade jag inte vetat bättre att jag trott att alla fyra stod framför mig.

Jag kom till ABBA Arena med inställningen att det här ska bli skitkul. Att äntligen få se detta projekt som varit ett hemlighetsmakeri på absoluta Top Secret-nivå under flera år, och att kanske-kanske få en liten känsla för hur det hade varit att se en ABBA-konsert på riktigt då ABBA var världens hetaste band.
Redan på tåget ut till arenan ser jag ABBA-look-alikes, medelålders män (läs bögar) i ABBA-tröjor och kvinnor – och män – i utsvängda paljettbyxor. Det är fredagskväll och stämningen är tydlig – nu jäklar ska det bli party!
Den nybyggda arenan, som har sin plats en bra bit utanför citykärnan, ligger bara ett ögonkast från tunnelbanestationen Pudding Mill Lane och allt går smidigt, ABBA-låtar hörs från olika små ambulerande matställen utanför och folk tar selfies med den stora färgglada och karaktäristiska ABBA-loggan som syns på arenans fasad. Vi går in och möts ideligen av glada kontrollanter som önskar oss ”a great evening”. Vi har köpt biljetter på dansgolvet inne i arenan som tar 3000 besökare.
19.45 ska det börja. Stämningen i den intima arenan är glad, uppsluppen och en stark känsla av förväntan ligger inte bara i luften utan går att se i folks blickar, ”vad är det vi ska få vara med om?”.
Prick 19.45 släcks det ner och jublet blir ö r o n b e d ö v a d e.
Sakta ser vi de fyra medlemmarna hissas upp från golvet, folk skriker (och jag menar skriker), det jublas, busvisslas, mannen bredvid mig gråter och utbrister ”Oh My God, I can’t believe it”. Jag känner tårarna i ögonen samtidigt som jag sträcker armarna i luften och sjunger med i konsertens första låt The Visitors, ingen av gruppens kändare låtar – men en hit på bögklubbarna i New York på 80-talet – och en perfekt start!
Jag tittar på ABBA, ser dem framför mig, ser dem på skärmarna, ser skuggorna på golvet när de rör sig. Hur fan går det till? Jag försöker se att de inte är där på riktigt, det går inte.
Nästa låt är Hole in your soul, tjejerna dansar loss, jag dansar, alla dansar. Vi sjunger:
You feel bad, let me tell you, we all get the blues, sometimes life is a burden, weighed down in your shoes
SOS är nästa låt. Jublet exploderar i arenan när låtens inledande pianoklink drar igång. Allsång till varenda stavelse. Publiken överröstar Agnetha.
Så där fortsätter det sedan. Hela kvällen. I varenda låt, i varenda ord. 3000 i publiken står upp, 6000 armar i luften. Och jag som varken har Chiquitita, Fernando eller Waterloo på min lista över bästa ABBA-låtar tar i av kung och fosterland och sjunger med. Och alla nummer är så snygga och får sin helt egna stil. Jag tittar på storbildsskärmarna om och om igen, allt är synkat med det som händer på scenen. Ofattbart.
Samtliga fyra medlemmar har även varsitt mellansnack, ”I love you” ropar nån till Agnetha, jag skrattar, det är ju lite som att ropa till en filmduk. Men jag förstår honom.
Under hela konserten backas ABBA upp av ett liveband, då och då får de en mer framträdande roll, särskilt i Does you mother know, då Björn Ulvaeus lämnar över låten efter bara en vers. Körtjejerna briljerar.
Sen blir det Thank you for the music innan huvudnumret, det nummer som är kvällens absolut snyggaste – Dancing Queen. Ingen låt i världen känns bättre än den just där och då – och lyckan är total.
ABBA-tarerna tackar för sig för att sedan återkomma med The Winner takes it all. En självskriven och självklar avslutning.

Vilken fantastisk kväll! Makalös och smått orealistisk, som att kliva in i en värld som kastar omkull alla ens sinnen och som låter en ryckas med och bara omfamnas av ny teknik, nya intryck, fantastiska låtar och en alldeles egen sorts magi.

Inga invändningar alls undrar ni? Jo, i några av låtarna visas endast videos på medlemmarna, nyinspelade avatarvideos med ABBAs typiska videospråk, snyggt och mäktigt, men det hade räckt med en eller två. Dessutom visas under hela låtarna Eagle och Voulez-Vouz en animerad film om en ung person på en vandring i något slags universum, detta kunde jag varit utan och det blir lite av en pausfågel tycker jag. Men det tyckte inte mitt något yngre sällskap. Han älskar animerat och tycker att det var en supercool film och ett snyggt inslag i showen.
Men med det sagt, det här är något du inte får missa. Boka, åk, gå ’all in’ och njut av en oförglömlig kväll.
Utländska medier hyllar showen och är lyriska och ger den högsta betyg, men svenska medier har en tradition av att vara lite svalt inställda till ABBA, så var det på 70-talet, så är det nu, vilket är helt ofattbart. Voyage är det häftigaste, bästa, mest glädjefyllda och ofattbara jag sett på år och dar! Jag är helt blown away!
Ja, och så var det ju en sak till, den där avslutningen på showen, med den lilla detaljen… Men det varken kan jag eller vill jag berätta om. Det får du se själv!

Boka biljetter här!