”Men för helvete” utbrister mannen bakom mig i salongen när ännu ett klipp från Dionne Warwicks dokumentär visas på storbildsskärmen. Säkert det 22:a för kvällen, det har gått över två timmar och Dionne har hittills bara sjungit två låtar… Dionne sitter i en fåtölj på scenen och intervjuas av sin son som ska låta förvånad och nyfiken när hon svarar. Och för att vi riktigt ska förstå att Dionne är hans mamma börjar han alla frågor med ”Mom”. Hela publiken tänker samma sak: ”Men när ska hon sluta prata och börja sjunga hitsen vi är där för att höra?”
Men publiken som bestod av ‘äldre, lite äldre och ännu äldre’ – samt gayfarbröder som jag själv – fick vänta. Och vänta och vänta…
Första delen i denna ”konsert” som mer påminner om en talkshow eller Q&A pågår i 80 minuter och under den tiden sjunger Dionne två (!) låtar, Don’t make me over och I say a little prayer (som hon sjunger med sin andra son). Sen är det paus i en dryg kvart. Jag ser folk som går hem och jag hör folk kommentera i pausen ”ja det här var ju inte riktigt vad jag tänkt mig”. Jag förstår dem även om det på affischen till konserten stod ”Dionne Warwick in person and in her own words with live band”…
Sen fortsätter det i andra halvlek, med prat, prat, prat och klipp från Dionnes dokumentär. Och jag ser folk resa sig ur bänkraderna och gå därifrån. Vi får i princip se hela dokumentären upphackad i olika klipp, från uppväxten till framgången, det är kyrka och gospel, prat om utbildning och gangsta-rap, livet som sexsymbol och arbetet med aids, död och skilsmässor och kändisar som uttalar sig om hur amazing Dionne Warwick är. Och det ÄR hon, men när man hör det för hundraelfte gången så börjar man nästan tvivla på det de säger… Efter ytterligare 45 min och talkshowen pågått i över två timmar börjar hon så äntligen att sjunga med sitt tremannaband. Och nu radar hon upp hitsen och ger oss Walk on by, Do you know the way to San Jose, What the world needs now, I’ll never love this way again, Alfie. Äntligen sprakar det till, det är gåshud och den tålmodiga publiken får ett par magiska ögonblick. Och avslutande That’s what friends are for framför hon med båda sina söner. Sen är det slut. Tre timmar pågick denna föreställning som lämnar väldigt mycket att önska. Som till exempel en regissör, ett par stora saxar, nån slags dramaturgi och väldigt mycket mer musik. Varför inte varva intervjun med låtarna och väva in dem i historierna istället för att spara allt till sist? Obegripligt.
Jag är trots detta otroligt glad att jag fick se Dionne Warwick live, för det här lär ha varit hennes sista Sverigebesök, jag älskar hennes låtar och även om hennes röst idag inte är i närheten av hur den en gång var så kan man inte annat än imponeras av denna 84-åriga legend och den betydelse hon haft och det avtryck hon gjort i musikhistorien.
Tack Dionne!
Uppdaterad 2025-04-10
