Budskapet i Trafikplats Glädjen, liksom i livet självt, kan kort och gott sammanfattas med frasen ”kom nu ketchup så går vi”.
Det kanske kan uppfattas som ett något underligt budskap, men i Jonas Gardells tidvis väckelsepredikant.-aktiga tolkning av denna fras blir det inte bara en kul tvist utan dessutom till en fullständig självklarhet.
Att se Jonas Gardell är att kastas mellan skratt och förfäran för att så snabbt tas ner i berättelser som berör på djupaste djupet. Hans publik kan honom och deltar med största möjliga engagemang i de tvära vändningarna.
Efter att fullständigt flippa ut med en publik som flatflabbar tar det mindre än en millisekund så sitter samma publik blixt tyst, andlöst lyssnade på varje ord.
Jag är helt matt efter Trafikplats Glädjen och ögonen är fortfarande blöta av skratt och rörelse när jag på Folkoperan trängs för att få ut min jacka.
Där blir jag lika förundrar som alltid över den vid Gardells föreställningar i Stockholm slående avsaknaden av gaypublik.
Det är att rekommendera bögar att i alla fall någon gång i livet byta Pam Ann mot Jonas Gardell. Och kanske flator skulle våga att ta sig till en bögshow istället för att varje kväll stanna hemma med Ellen.
Om inte annat så för att få ett rejält skratt åt supertradbögens utfall mot HBT, HBTQ, HBTQL, HBTQLI och rasande roliga version av HBTA (a står då för manlig aerobic-instruktör).
Jonas Gardell driver i Trafikplats Glädjen inte bara med hbt-världen och gaykulturen, inkluderat Mark, utan denna gång är det i Sissela Kyle-anda en medelålders återblick som står i fokus. Ångestladdade hippor, panikslagna inhopp i fotbollslaget och desperata försök att bli accepterad kryddas med tidstypiska, för plus 40-publiken nostalgiska detaljer. På första raden får en 24-åring veta att hon lever när Jonas förklarar vad som väntar henne och illustrerar med sin egen kropp vad som sker när man närmar sig de femtio – oberoende av antalet gymbesök!
I Trafikplats Glädjen berättar Jonas om hus hans far lämnade familjen och hur hans mor och far slutligen möttes igen. Det är en stark berättelse som han lyckas få ihop till den röda tråd hela hans livs hyllning till de sårade, rädda och normbrytande människornas upprättelse.
Den här gången står han helt ensam på scen. Naket och starkt. Inte ett ögonblick kan han slappna av bakom en orkester eller kör. Föreställningen hänger helt och hållet på Jonas, med eller utan salongsberusad publik. Det är mäktigt, otroligt roligt och det är starkt, Och det är helt galet om inte fler HBTQLIA-personer får arslet ur vagnen för att få veta hur central roll ketchup egentligen spelar i våra liv!