QX tipsar: Här hittar du de queera spåren hos Anne Carson

Anne Carson, 76, tilldelades på torsdagen Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademiens motivering lyder: ”för hennes djärva och infallsrika verk, som i lekfull dialog med den klassiska traditionen har skapat nya former för den samtida litteraturen”.

Carson föddes i Toronto 1950 och är poet, essäist, översättare och klassisk filolog. Hon har undervisat vid flera nordamerikanska universitet och är känd för böcker som blandar poesi, prosa, essä, översättning och bild. Hon och maken, bildkonstnären och samarbetspartnern Robert Currie, har ett hem på Island och blev isländska medborgare 2022. Det var också på Island, ”lyssnande till vinden”, som Carson tog emot dagens besked.

Den som söker på Anne Carson och ordet queer hittar flera forskare och essäister som har skrivit om queera teman i hennes författarskap. QX har inte läst eller recenserat böckerna inför den här artikeln. Det här är i stället en guide till var den intresserade kan leta vidare.

Den tydligaste queera berättelsen finns i Autobiography of Red från 1998, utgiven på svenska som Röd självbiografi 2009.
Carson utgår från den antika myten om Herakles och det bevingade röda monstret Geryon. I myten dödar hjälten monstret och tar hans boskap. Hos Carson blir Geryon i stället en sårbar ung outsider som förälskar sig i den självsäkre Herakles. Dödsstöten har blivit en sexuell relation och ett krossat hjärta.
I Cordite Poetry Review kallar Joanne Zou boken en queer uppväxtskildring. Hon skriver om utanförskap, begär, trauma och överlevnad. Naomi Gordon-Loebl beskriver i Feeld Magazine Geryon som en queer tonåring med ett svårt hemliv och Herakles som en sorts ”queer manic pixie dream boy”.
För den som vill börja med Carsons tydligaste hbtq-spår är Röd självbiografi därför det naturliga förstavalet.

Berättelsen fortsätter i Röd doc>, som kom på svenska 2015 i översättning av Mara Lee.
Nu är Geryon äldre och kallas G. Hans tidigare älskare Herakles dyker upp igen, numera krigsveteran och under namnet Sad. Tillsammans med konstnären Ida och liftaren Hermes ger de sig ut på en planlös bilresa genom ett kallt och märkligt landskap.
Förlaget beskriver boken som en fristående fortsättning om ”begärets irrvägar” och ”förtärande kärlek”. Det queera spåret finns kvar i relationen mellan G och Sad, men nu handlar berättelsen också om att bli äldre, leva med minnet av en stor kärlek och försöka gå vidare.
De två röda böckerna har ofta lästs tillsammans. I en akademisk uppsats om ”den queera hjältens framväxt” beskrivs kärlekshistorien som en utmaning mot den gamla mytens våldsamma hjälteideal.

Eros den bitterljuva gavs ut på svenska 2020. Originalet från 1986 var Carsons debutbok.
Det är inte en queer kärlekshistoria på samma direkta sätt som böckerna om Geryon. I stället undersöker Carson hur de gamla grekerna skrev om kärlek och begär. Hon börjar hos Sapfo, poeten från ön Lesbos, och hennes beskrivning av eros som ”bitterljuv” – både njutning och smärta.
Även om boken inte beskrivs har uttalat queera motiv i sig, utöver just att hon börjar hon Sapfo, så beskrivs boken som en ”brkgrund” till Geryons kärlek till Herakles.

Ett annat klassiskt spår finns i Nox från 2010. Boken är Carsons minnesverk över hennes döde bror Michael. Den ligger i en låda och vecklar ut sig som ett långt dragspel av fotografier, brev, bilder och text.
Carson arbetar där med den romerske poeten Catullus sorgedikt över sin döde bror. Catullus var starkt påverkad av Sapfo och gjorde en latinsk version av en av hennes mest berömda dikter. Han skrev dessutom kärleksdikter till både kvinnan han kallade Lesbia och inte minst till den unge Juventius. De homoerotiska Juventiusdikterna har ofta censurerats, utelämnats eller skrivits om i äldre översättningar.
I Nox är det inte Catullus erotiska poesi som står i centrum, utan sorgen och försöket att nå en förlorad bror genom språket. De homoerotiska spåren i Catullus författarskap är därför en intressant bakgrund, inte ett direkt hbtq-motiv i boken.

Forskaren Liedeke Plate har ändå beskrivit Nox som queer i en annan betydelse. Hon menar att boken bryter mot reglerna för hur en bok ska se ut och läsas. För den som är intresserad av queer form och inte bara queera kärlekshistorier är kanske därför Nox ett intressant tips.

Carson har också själv talat om kön på ett sätt som har uppmärksammats av queera och trans läsare. I texten ”The Anthropology of Water”, som ingår i Plainwater, beskriver berättarjaget sig som en person utan något särskilt kön.

I en intervju i The Paris Review 2004 sade Carson att hon aldrig hade känt sig helt och hållet kvinnlig. Hon berättade att hon under olika perioder hade placerat sig på olika ställen på könsspektrumet och att hon saknade ett ord för ett ”flytande” kön.

En skämtsamt hållen bloggpost samlade senare citatet och flera motiv ur böckerna. Den visar hur vissa transläsare har känt igen sig i Carson, men är inte ett belägg för att sätta en bestämd identitetsetikett på henne.