Berndt Arell har haft en lång relation till Tom of Finlands konst. 2006 stod bakom utställningen på Glogalleriet i Helsingfors, där 90 verk visades, många för första gången. Verken hade spårats upp i privata samlingar i Finland, Sverige och Nederländerna. Till utställningen kom också en bok om Touko Laaksonens liv och konstnärskap, skriven av Arell och historikern Kati Mustola.

2020 curerade Arell The Darkroom på Fotografiska i Tallinn och Stockholm. Han har varit chef för flera konstmuseer, däribland Åbo konstmuseum, Helsingfors konstmuseum, Kiasma och Nationalmuseum i Stockholm, och har även lett Svenska kulturfonden. I dag arbetar han vid Stiftung Gut Schierensee och Schloss Plön i Tyskland.

Så när han nu talar om ToFF (Tom of Finland Foundation) gör han det både som konstvetare och som någon som själv vistats på TOM House i Los Angeles. Han minns ett hem och en arbetsplats där konst fanns överallt, där konstnärer bodde och där besökare kom för visningar och träffar.

– Det var ju centrum där man samlades. I en trygg miljö, säger han.

Under ett besök bodde Arell i huset i två veckor. Han minns hur Touko Laaksonens gamla sovrum, där han själv fick sova, behövde ställas i ordning varje morgon för att kunna visas för nya besökare. I vindsrummet intill satt flera personer och arbetade, och i huset fanns förutom Tom of Finlands verk arbeten av många andra konstnärer.

Arell tycker att den nya styrelsen för ToFF hittills inte varit tillräckligt tydlig med sin vision. Han säger att han inte känner de nya ledamöterna personligen, men ifrågasätter deras koppling till ToFF historia och till den kultur som Tom of Finland växte fram ur.

– Det är en helt annan generation, som inte har någon koppling till ursprunget, vare sig till konstnärskapet eller tiden då det skapades. Jag kan inte se deras motiv alls, annat än makt. Makt och pengar.

Det är Arells bedömning idag. ToFF styrelse har sagt att flytten till ”hemlig ort” ska skydda konstverken och göra dem tillgängliga för framtida forskning och publik. Samlingen, uppger de, skall förvaras i en klimatkontrollerad anläggning, och arbetet framöver ska omfatta inventering, konservering och digitalisering. Styrelsen skriver även att den undersöker nya sätt att stödja konstnärer efter pausen i Artist-in-Residence-programmet.

Arell menar trots de skrivningarna att det behövs mer konkreta besked om hur samlingen ska bevaras, visas och göras tillgänglig.

– De kanske har goda avsikter men de måste berätta vad de gör. Det är ett stort internationellt kulturarv. Ingen kan äga det, säger han til QX.

En del av hans oro bottnar i vad han själv såg när han besökte huset. Arell berättar att han varit inne i förvaringscontainern på gården och att verken där, vid det tillfället, var välordnade och förvarades i klimatkontrollerad, mörk miljö, i syrafritt material. Han beskriver det närmast som museistandard.

Styrelsen har tagit fram en extern bedömning som stöd för att flytta samlingen och lyfter då även att fastigheten ligger i en identifierad brandzon. Arell menar att tydligare information om underlaget är viktigt att det presenteras för att skapa förtroende.

Han framhåller att ToFF är en amerikansk stiftelse men med ett internationellt ansvar. Och han beskriver bandet mellan Touko Laaksonen och Durk Dehner som djupt personligt:

– Tom trivdes inte alltid i den amerikanska miljön, säger Arell. Men mötet med Dehner blev avgörande för hans liv. Tillsammans skapade de stiftelsen och en plats där erotisk konst kunde bevaras och visas.

När bilder på Durk Dehner med nazistiska symboler spreds 2025 blev det stor uppståndelse och han fick först lämna juryn för International Mr. Leather och därefter sina uppdrag i ToFF. Arell tycker att symbolerna är problematiska, men ifrågasätter också hur konflikten utvecklades och att privat kommunikation läckte ut. Kritiken och hans försvar av Dehners historiska betydelse är två saker han vill lyfta samtidigt.

– Man tappar ju Durk, hela Durk, säger Arell och framför en oro för att ToFF ska förlora den erfarenhet och kunskap som Dehner samlat på sig under årtionden.

– Och allt vad han själv äger, lägger Arell till. Han äger hur mycket som helst själv. Det som nu flyttats är liksom bara den offentliga delen av samlingen

På QX fråga om det inte är dags för Finland att börja bry sig, säger Arell att han inte ser någon självklar juridisk väg för Finland att ingripa i en amerikansk stiftelses beslut. Inte så länge den nya styrelsen följer stadgarna. Däremot menar han att det finns en moralisk och etisk möjlighet att vädja till styrelsen att redovisa hur den tänker fullgöra sitt uppdrag.

– Man måste få svar av dem, framför allt, säger han.

Trots att Tom of Finland är en av Finlands mest internationellt kända konstnärer har Arell hittills inte sett någon offentlig reaktion från Finland på utvecklingen kring ToFF. Det förvånar honom. För honom är frågan inte bara vad som händer med en byggnad i Los Angeles, utan med ett kulturarv som har stark betydelse också för Finland.

Han hoppas att styrelsen tydligt redovisar sina planer för konsten, arkivet och konstnärsverksamheten och att den återupptar dialogen med människor som har varit knutna till huset under lång tid.

– Det är inte styrelsens privata egendom. De har ett uppdrag att bevara och visa konsten. Då måste de också berätta hur de tänker göra det, säger han till QX.