Ångrarna på Svenska teatern

QX fick följa med en repetition och därefter ett avslappnat samtal med skådespelarna och regissören.

– När jag såg filmen så blev jag förälskad i atmosfären som huvudpersonerna skapade, säger regissören Cris af Enehielm som svar på min fråga varför hon vill göra det här dramat.
Pjäsen bygger på de diskussioner som Markus Lindeen haft med Mikael och Orlando och i filmversionen spelar de sej själva och berättar åter om sina livsöden.
– De är båda i 60-årsåldern och har någon gång valt att göra könskorrigering men ångrat det. Att hela projektet, både som teater och film, blivit så hyllat tror jag har att göra med att vi ser två människor som så öppet delar med sej av sina historier till varandra både vad gäller lögner och insikter. Det är en historia som berör vilken sexualitet man än själv har.
Över en lunch i Svenska Teaterns personalmatsal fortsätter jag samtalet där även skådespelarna Rabbe Smedlund (Mikael) och Sue Lemström (Orlando) sitter med.

– Det är en fruktansvärt bra text med många bottnar, säger Sue. Därför känns den viktig.

Jag undrar lite över hur de själva ser på det här att det är så viktigt att för sej själv och andra behöva identifiera sej som homo, bi, trans, kvinna, man eller som Orlando ser sej som; det androgyna tredje könet.

Cris inflikar att hon tror att det har att göra med ens identitet men även det yttre trycket.
– Det värsta en människa kan råka ut för är att bli utesluten, säger hon.

– Det är sant, säjer Rabbe. Man måste höra till en gemenskap och när Sue funderar på vilken gemenskap hon hör till ger han henne det rätta
svaret; många.

I dramat är inte Mikael helt på det klara med sej själv.
– Men när man känner sej hemma och hör till ett sammanhang mår man bra, säger Rabbe.

Cris säger också att det som gör texten så bra är att Mikael och Orlando är olika.
– Den ena är mer säker på sej själv än den andra och pjäsen visar att om människor tror att alla homosexuella eller transpersoner är stöpta i samma form har de fel.

Efter repetitionen och innan lunchen talade vi en stund på tu man hand med Cris då hon bland annat berättade om hur hon som lärare på teaterhögskolan kan uppleva en otrolig lycka om hon ser att en elev som varit osäker på sej själv kommer ut ur garderoben vågar vara sej själv.
– Jag kan ibland även uppleva mej själv som manlig och kan skämta om att jag tror att jag skulle varit bög om jag varit man, ler hon.

I vårt fortsatta samtal är vi alla överens om att det är viktigt att våga vara sej själv.
– Tider har förändrats, och även om det inte alltid är lätt så är det lättare än förr, säjer Rabbe.

Rabbe Smedlund hör tillsammans med Sue Lemström till några av Finlands bästa karaktärsskådespelare. Jag kan inte ge en recension av föreställningen då jag endast såg ett rep. Men av vad jag såg vill jag säga; att se denna berättelse på scen är en upplevelse. Även om du sett filmen.