Känsloladdat på Orionteatern

Jag måste erkänna att jag höll på att skita i brallan inför min första riktiga teaterupplevelse. Jag tvivlade på min egen förmåga att recensera en föreställning och trodde att man var tvungen att vara ett smart ass för att förstå en sådan.
Och jag kan ju inte direkt säga att jag som ghettounge kryssat mellan Dramaten, Tribunal och Södra teatern. Jag har dock två tidigare teaterupplevelse – en musikal och en pjäs om Erik den fjortonde (kan ha varit vilket annat nummer som helst för den delen). De upplevelserna var allt annat än bra.

Men nu var det alltså dags för Orfeus på Orionteatern och jag hade till och med tagit med mig min kompanjon Ursula, så att hon skulle kunna få tolka i nödfall.

När jag kom in till Orionteatern var nervositeten så påträngande att jag var tvungen att rusa på toa. En toalett som hade svart och vitt kakelgolv. Precis som man tänker sig en teatertoalett. I foajén fanns levande ljus och de karlar i trenchcoat, med gubbglasögon och skägg, som jag hade förväntat mig skulle vara där, lyste med sin frånvaro.

Orionteatern är urban, sliten och lite unken. Äkta, och inget var bortpolerat. Jag trivdes som fisken i vattnet i det gamla magasinet. Just vatten bestod scenografin till största del av. De hade till och med rivit upp golvet och installerat en flod på


”scen”. Med riktigt, kyligt vatten. Eftersom jag satt på första raden stänkte det upp lite vatten på mina ben då och då. Jag tyckte det var lika roligt som när ett litet barn får åka Flumeride på Liseberg och jag sprattlade med mina små ben.

Orfeus utspelar sig i framtiden. Allt är grått och kallt. Naturen består av sten, vatten och metallskrot. De vuxna är avtrubbade och visar inga känslor alls. När tonårsgrabben Orfeus försöker krama sin mamma tycker hon att det är nonsens och när de vuxna för första gången hör musik får de ont i öronen. När de lämnar sina bostäder är de tvungna att ha på sig ishockeyhjälmar och skydd.

Orfeus handlar om kärleken, döden och smärtan. Den bygger på den grekiska mytologin om Orfeus som blir förälskad i Eurydike. I den här versionen lockar Orfeus Eurydike med Lionel Richies Say you Say me. Den spelas från en rosa bandspelare (det enda föremål som har färg). De blir blixtförälskade, så där som när man inte får fram ett ord och tappar fotfästet.

När Eurydike dör ger sig Orfeus ner i dödsriket och försöker få med sig henne upp till de ”levande” igen.

Det är en svart föreställning som avspeglar en trasig värld. Vad är det egentligen som betyder något?
– Vi lägger så mycket tid på det som inte spelar någon roll. Och sånt man inte kan mäta, värderas inte i vårt samhälle. Som kärleken och musiken till exempel, säger regissören Sally Palmquist Procopé.

Mitt i allt det bittra finns små ljusglimtar, som humorn och kärleken. Och musiken.

Mina farhågor om att jag inte skulle fatta besannades inte. Jag förstod vad som försökte bli sagt, eller framför allt så kände jag det. För allt handlade om känslor.

Det var så häftigt att vara på teater. Det var levande. Jag kunde känna på vattnet och hade jag velat hade jag även kunnat ta på skådespelarna. Helt annat än på film.

Både Orfeus och Eurydike spelades av kvinnor. Trots att Orfeus i den grekiska mytologin egentligen är en man.
– Jag brukar alltid ta de som jag tycker är bäst lämpade för rollerna. Kön är inte viktigt. Det kan vara han, hen eller hon, säger Sally.

Jag blev nästan lite halvt förtjust i regissören Sally och detta trots att hon inte visade sig vara en teatertant (trodde alla regissörer var tanter). Förutom att hon hade ett medvetet genustänk hade hon också försökt locka den yngre publiken, vilket hon också gjorde. Men mest av allt undrar jag vad fasen jag har varit i hela mitt liv? Tyvärr inte på Sally Palmquist Procopés föreställningar.

”Orfeus” spelas till och med den 2 december