Ömheten mer än en pjäs om aids
Ömheten är den pjäs som Jonas Gardell skrev 1989 och sedan återgick till när han skulle skriva romanen Torka aldrig tårar utan handskar. Pjäsen utgår från två dagar, när Rasmus berättar för sina föräldrar att han har aids och dagen han dör i sviterna av sjukdomen. I Stockholms Stadsteaters uppsättning spelas Rasmus och Benjamin av Björn Elgerd och Kristofer Kamiyasu och för dem är Ömheten mer än pjäs om aids.
– För mig är det en pjäs om karaktärernas kärlek och rädslor inför varandra och döden. Den visar på att man kan vara nära varandra rent fysiskt men miltals ifrån varandra i förståelse, säger Björn Elgerd.
– Alla karaktärerna är ensamma, Rasmus med sin dödsrädsla, Benjamin för att bli ensam kvar och föräldrarna i sin oförståelse och vilja till acceptans, fyller Kristofer Kamiyasu i.
Föräldrarnas dubbla känslor är något centralt i pjäsen och Björn och Kristofer tror att även de skulle haft svårt att tala om för sina föräldrar om de haft hiv men att det går att processa lättare idag med den kunskap om sjukdomen som finns.
– Men rättigheterna och villkoren för de som lever med hiv är ju alarmerande dåliga och det finns en skrämmande okunskap bland allmänheten än idag, säger Björn och berättar om att de under arbetet med pjäsen träffat ett antal personer som lever med hiv för att lära sig om hur deras situation ser ut.
De är noga med att poängtera att det inte är en informationspjäs om hiv även om den handlar om hur hiv kom till Sverige, snarare så handlar den om vad som gör hiv så speciellt i vår kultur, det stigma det skapar hos allmänheten där människor blir diagnoser istället för människor något som enligt dem även syns i dagens samhälle.
– Jag har full förståelse för de som inte är öppna med sin diagnos, de vill bli behandlade som människor, inte som diagnoser, säger Kristofer.
Även om Ömheten är ursprunget till Torka aldrig tårar utan handskar så är det den sistnämnda som fått hela Sverige att diskutera den svenska aids-historien och finns antagligen med i medvetandet hos publiken så en jämförelse är svår att låta bli. För Björn och Kristofer är det en klar skillnad mellan teater och filmmediet och de tror att publiken endast kommer vara påverkade de första minuterna av föreställningen innan de kommer in i fiktionen och glömmer de Rasmus och Benjamin de är vana vid från TV. Själva har de inte sett så mycket av serien för att inte bli för påverkade, däremot har de läst böckerna vilka de vill framhålla eftersom de ger en bredare bild av händelserna.
Boken, pjäsen och TV-serien visas samma år som det är 30 år sedan det första hiv-fallet upptäcktes i Sverige, och Sverige har gått från namnlös skräck till glömska via sena 80-talets skräckkampanj och okunskap. Kristofer var 14-15 år 1989 och berättar att den sexualundervisning de fick var att få se bilder på en kropp drabbad av aids vilket endast skapade en rädsla för att gå och testa sig. Under arbetet med Ömheten har de träffat bland annat Noaks Ark som berättade att just hans generation är den som har mest motstånd mot att testa sig. Förarbetet och produktionen i sig skiljer sig på flera sätt från vad de gjort innan, till exempel har de inte spelat homosexuella på scen förut.
– Det var enklare än vad jag trodde, det är inte så mycket lättare att spela heterosexuella kärlekshistorier heller, de är ofta rätt normativa och begränsade, säger Kristofer.
För Björn, som är nyexaminerad från scenskolan är erfarenheten en annan.
– Jag lever med killar men har alltid fått spela hetero så det är lite speciellt att spela en del av mig själv på det här sättet.
Fotnot: Ömheten har premiär ikväll och spelas till 17:e februari. De övriga rollerna spelas av Katarina Ewerlöf och Ralph Carlsson.
Uppdaterad 2020-12-11
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
