Hans gripande debutroman Shuggie Bain kom bara häromåret och blev både kritikerrosad och prisbelönt. Nu är författaren Douglas Stuart tillbaka med sin andra bok, som även den hämtar inspiration ur hans egna uppväxt.

I Unge Mungo får vi följa en tonårsgrabb som slits mellan machokulturen i arbetarklassens Glasgow och sin hemliga förälskelse, James. Boken är en modern ”Romeo & Julia”-historia om sexuellt uppvaknande och den pirriga första kärleken, som går hand i hand med toxisk maskulinitet och homofobi. ”Det här är något av det vackraste och grymmaste jag läst”, skrev Pekka Heino i sin bokrecension.

QX har träffat den hyllade författaren Douglas Stuart som nyligen besökte Stockholm.

Så många har förälskat sig i din första bok, Shuggie Bain. Hur stor press kände du inför uppföljaren?

– Jag kände enorm press! Men jag började egentligen skriva Unge Mungo flera år innan Shuggie Bain gavs ut. Då visste jag inte om någon överhuvudtaget skulle läsa mina verk. Alla frågar om ”det svåra andra albumet”-syndromet. Men jag tror mitt tredje album blir den stora utmaningen, säger Douglas Stuart.

– Båda böckerna är en del av samma universum. Shuggie är en feminin pojke och Mungo en ung queer man från arbetarklassen. Deras liv är snarlika. Det är för att jag skriver om mina kvarter och de människor som jag älskar och växte upp bland, tillägger han.

Skulle du säga att både Shuggie Bain och Mungo Hamilton har något av Douglas Stuart i sig?

– Jo, en hel del. Jag skrev de här böckerna för att kunna gå tillbaka och gräva upp saker i min barndom. Jag ville också skriva om hur det är att vara queer i fattiga förhållanden. För det är en underrepresenterad del av queer-historien. Handlar boken om mig? Ja, på ett sätt gör den det, eftersom jag växte upp i den miljön och försökte ta reda på: ”Vem är jag? Hur hör jag hemma här?”

Hur var det att växa upp som bög i 90-talets Glasgow?

– Det var tufft. När jag var ung fanns inte internet. Det var under Thatchers styre och Section 28-lagarna som förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Många var rädda för aids. Vi såg väldigt få förebilder i media. Och att växa upp i en industristad innebar att jag ständigt behövde visa mig maskulin. Jag försökte vara tuffare, försökte gilla fotboll och tjejer och bli del av ett gäng. Jag var isolerad och det hade varit för farligt för mig att komma ut i min ålder.

– När jag skrev Unge Mungo funderade jag på hur det skulle vara om två femtonåriga pojkar ur den miljön träffades och blev kära. Vilka faror skulle de stå inför?

Hade du själv någon som James i ditt liv?

– Nej, det är bara önsketänkande. Logiken säger att självklart bodde det någon som han några gator bort. Men jag träffade aldrig min James. Jag hade gärna gjort det!

Boken har mörker och våld men också mycket ömhet. Hur hittar du den balansen?

– Jag tänker alltid på balansen när jag skriver. Det kan handla om att blanda sorg med humor och en gnutta hopp. Jag ville ställa det vackra i två mäns förälskelse mot skräcken för monster i samhället. För jag växte upp i en tid då man såg bögar som perversa. Det gjorde mig arg. Vi gör det än idag, exempelvis i Amerika när vi säger att unga transbarn är ett problem. Det är de såklart inte.

Vet du vad din tredje bok kommer handla om?

– Det vet jag! Men jag tänker inte berätta, skrattar Douglas. Jag vill inte ge bort magin. Men jag skriver fortfarande om hbtq-liv och religion, det är två teman som alltid möts i mina böcker. Min nästa protagonist är återigen något äldre, en man i 20-årsåldern.