Fester, droger och lyxshopping är vardagsliv för den unga huvudpersonen i boken ”Vem fan är Margaret?”. Men bakom den lyxiga fasaden döljer sig tårarna och minnen av övergrepp. För debutförfattaren Sebastian Pau Johansson blev skrivandet om den fiktiva överklasstjejen från Manhattan ett sätt att möta sina egna demoner.
Med tanke på titeln blir första frågan självskriven: Vem fan är Sebastian?
– Ja, vem fan är jag? En kreativ kille, uppvuxen i Milano. Jag började skriva när jag var 10, fick mycket beröm, och nu har jag skrivit sju olika bokmanus.
Bokens Margaret är på många sätt ditt alter ego. Berätta om det.
– Hon är ett alter ego, absolut. Jag är inte miljardär, jag bor inte i New York och jag är inte en kvinna, skrattar Sebastian. Men jag gjorde en del väldigt dumma saker som jag berättar om i boken. Allt som Margaret gör är saker jag gjort i mitt liv, men kanske på ett annat sätt. Hon tar till plastikkirurgi, jag använde smink. Jag tog väldigt hårda droger och festade hårt. I slutet av boken pratar jag om en överdos, något som hände mig sommaren 2019. Jag har tagit min historia och gjort om den för att få lite distans.
– Att skriva boken blev väldigt terapeutiskt för mig. Året innan hade jag börjat att gå hos en terapeut. Boken blev en viktig del av processen. Hon läste den och tog upp saker som jag inte vågat prata om.
Vad är det för händelser som du ville skildra?
– Jag gick i en katolsk, konservativ skola i Italien och är rätt fjollig av mig. Det märkte mina klasskamrater långt innan jag själv insåg att jag var gay. I högstadiet blev det en stor grej. De mobbade mig. Det gick överstyr och blev fysiskt. Det slutade med att jag blev våldtagen.
– Våldtäkten är den centrala händelsen i boken. Där ser man hur något skiftar i Margarets liv. Hon gillar inte sig själv längre. Det gjorde inte jag heller under en lång period. Jag var 14 år när det hände och det påverkade mig enormt.
Sebastian berättar att han täckte över alla speglar hemma i ett halvår för att slippa se sig själv. Droger och alkohol blev en flykt under flera år.
– Jag har alltid hört att man ska gå till polisen, man borde anmäla… Men oftast orkar man inte. Jag pratar inte ens om sånt i boken.
– Det nämns sällan i media, men när du utsätter dig själv för så farliga situationer efter ett sånt trauma, finns risken att det händer igen. Jag blev våldtagen igen när jag var 18. Min terapeut förklarade att man ofta försöker att laga sitt trauma själv, och göra så att man lever igenom det igen –
så att man får kontroll över det.
Karaktären Margaret lever lyxliv på Upper East Side. Det låter både som terapi men även en Gossip Girl-fantasi som du lever ut?
– Lite grann, absolut! (skrattar) Jag levde lite av ett Gossip Girl-liv, men inte på det sättet. Tack vare pappa, som är filmproducent, fick jag umgås med en viss typ av människor. Jag var ute på klubb i ung ålder och hängde med rika kids. Jag levde ganska gott. Men inte på det sättet. Jag har gjort henne överöver-överklass. Hon får allt hon vill ha. Själv började jag jobba när jag var 16. Men det lät lite tråkigare än att vara superrik och flyga privatjet.