Inger Edelfeldt debuterad 1977 med boken [ingress]Duktig Pojke[/ingress], som numera måste räknas som en gayklassiker. I den beskrev hon en ung killes väg, från att försöka uppfylla familjens förväntningar på honom, till att våga lyssna till sig själv och komma ut som bög. Det här är ett tema som återkommer i många av Edelfefeldts 30-talet böcker – att våga vara den man är, även om man i andras ögon kan verka avvikande.

Hennes nya bok består av tolv sagor som är sammansatta genom en ramberättelse. Gemensamt är att sagorna beskriver tidlösa mänskliga processer.
Skuldbefrielse, nedstigning, vuxenblivande, föräldraskap, existensiell längtan som hålls vid liv eller dör; de starka känslor och behov som stammar ur vår mänskliga essens – det är några temata i dessa sagor, säger hon om sin nya bok.

Boken recenseras av många av landets kulturredaktioner idag och överlag får den mycket beröm.
Malin Ullgren. Dagens Nyheter.
En laddad bok om konsten att acceptera sig själv – betydligt mer spännande än alla självhjälpsböcker.” ”Hon skriver med stor lust, hänger sig åt koleriska halshuggningar, erotiska möten med gastar i skogen och gyllene önske träd. Språket klingar skönt av tradition uppblandad med kritik av till exempel patriarkala sagor: ”Låt mig berätta om en mors säregna belägenhet, och den som inte vill ha sådan spis må vända sig till andra vagnar och stånd, där sedvanlig korv på fäder och söner serveras!

Therese Bohman, Aftonbladet.
De fungerar bäst som underhållningsläsning, och i små doser – det är svårt att läsa flera sagor i rad, de drar ner varandra genom att till slut bli svåra att skilja åt. Att plocka ut en som godnattläsning är däremot trevligt och känns tryggt, på ett sätt som litteratur sällan känns sedan man blev vuxen.

Maria Edström. Kulturnytt, Sveriges Radio.
De (sagorna) är otroligt välskrivna! Inger Edelfeldt är vår samtidslitteratur egen toka, och det menar jag i positiv mening. Det är roligt att hon vågar ikläda sig denna rollen oavsett tidens litterära strömningar.