Svävande toner när ridån går upp för en mäktig scen, full av folk. Scenbilden utgörs av stora block i enkla, starka färger. Skådespelare och kör myllrar, det är nästan alltid rörelse på scenen. Inledningen är filmisk och jag hoppas mycket på Batseba.
Operan är nyskriven, baserad på akademiledamoten Torgny Lindgrens roman och bibliska berättelser. Den mäktige kung David förälskar sig i vackra Batseba, och ser till att skicka hennes man i döden. Batseba kysser sin nye man med en dolk i handen, en aning om vad som väntar. Som drottning lär sig Batseba maktens språk och röjer vägen åt sin egen son. Männen faller som käglor.
Batseba är inte den enda som trotsar budorden, men alla menar de att de handlar i Guds namn. Och svär sig fria från eget ansvar. Pjäsen väcker tankar för vår tid. I vems intresse handlar vi? Kan vi någonsin utelämna vår egen skuld från det som sker?
Librettot är märkligt nog skrivet på engelska. I mina öron är engelska ett utmärkt språk för vanlig musik och för musikaler, men som operaspråk stämmer det inte. Den svenska översättningen på textmaskinen känns mindre banal. Att engelska valdes sägs bero på att operan ska bli mer internationellt gångbar.
Kompositören Sven-David Sandström, under flera år bosatt i USA, menar att tonbilden blir annorlunda om man skriver för engelska istället för svenska. Sandströms komposition är i huvudsak vacker och inte disharmonisk som många andra moderna stycken. Det finns en musikalisk lekfullhet som ofta lyfter upplevelsen. En medvetet atonal kvinnokör dyker emellanåt upp som kommenterande, tjattrande, skvallrande bybor. Deras stämmor låter då lika illa som orden de använder.
Musiken upplevs som ledmotivet till en stor äventyrsfilm, med pampiga körstycken som för tankarna till kyrkokörer. Dessvärre är Batseba i huvudsak en musikalisk komposition, sångarna hamnar stundtals i bakgrunden. Det är synd, för intrycket blir onödigt statiskt. Särskilt som sångarnas stora röster hade klarat att bära mycket mer av berättelsen. Som talteatermänska uppskattar jag att det ageras mycket och bra, inget självklart på operan. Det finns många scener som gör intryck, och flera lösningar är lika enkla som effektiva. När kungen full av manlig makt bestiger sin hustru glider kören framför och vi kan bara föreställa oss vad som händer.
En extra eloge vill jag ge till ”Hagrid i diket”, dirigenten Leif Segerstam, som leder orkestern till musikalisk perfektion.
Det jag saknar i Batseba är passionen. Det är vad berättelsen verkligen handlar om, men vad
som saknas på scenen. Det är vackert och det låter bra, men det lever inte!