Pride är en underbar mångfald av folk och åsikter. Något värt att sprida världen över. Några få har dock valt att använda regnbågsflaggan som ett sätt att slå mot andra och driva en egen agenda som inte alls gynnar mångfald eller hbtq-frågan. Ett återkommande sådant inslag är antiisraeliska aktivisters anklagelser om ”pinkwashing”.

Begreppet pinkwashing är här en slags konspirationsteori som går ut på att israeler skulle flagga för att vara pro-hbtq, medan de i själva verket inte alls är det – att det bara är ett poserande för att dölja ockupationspolitiken.

”Alla som ogillar judar ogillar förstås Israel”

Palestina ska givet bli fritt. Som sympatisör till den israeliska vänstern går det utmärkt att kombinera en kärlek till Israel som land med kritik av nuvarande regeringen. Tvåstatslösningen är självklar som lösning. Men Israels ovänner har en tendens att locka till sig även osunda anhängare. Alla som ogillar judar ogillar förstås Israel. Men även bland de som ser sig som antirasister finns ofta en osund sida. Anklagelserna om pinkwashing är en sådan.

Anklagelsen innebär att israeler innerst inne inte skulle kunna vara för mänskliga rättigheter, utan att de lömskt bara utger sig för det. När israeliska hbtq-personer gör filmer om sina liv eller när Israelvänner manifesterar i Pride blir de angripna för att ha en dold agenda.

Parallellerna till hur judar historiskt sett beskrivits som ondskefulla, lömska och manipulativa kunde inte vara tydligare. Ändå förs argumentet fram, även av “antirasister” – häromdagen av prästen och debattören Anna Karin Hammar.

Borde inte kristendomens historia av judeförföljelser göra att man tänker efter? Kristna har en lång historia av att porträttera kristendomen som kärlekens och försoningens lära – och judendomen som motsatsen. Martin Luther är en av världshistoriens mest inflytelserika antisemiter. Den här synen ledde till spanska inkvisitionen, inspiration till Nazityskland och den fortsätter i dag med en hets mot den judiska staten. “Köp inte judiskt” förvandlades till Hammars “köp inte israeliskt”.

Israels hbtq-anhängare är inga propagandamaskiner för sin stat. Precis som i Sverige är Pride där överrepresenterat av rödgröna och där är en överväldigande majoritet för en tvåstatslösning. Deras kamp har också gett resultat: I ”Gay Happiness Index” hamnar Israel på sjunde plats (Sverige är fyra). De länder som fortfarande krigar mot Israel hamnar i botten.

Snarare än att tysta Israels hbtq-rörelse, borde det inte vara rimligare att stötta den i Palestina? Där tycker bara sju procent att samhället ska acceptera homosexualitet. Återigen framstår kampen inte vara för palestinierna i första hand, utan mot judarnas möjlighet att ha en egen stat.

Pridedeltagande utförs av och för hbtq-anhängare, i Israel och av Israelvänner i Sverige. De är sannerligen ”ett ljus för andra folk”. Nästa år fyller Israel 70 år, kanske kan någon då upplysa Israels motståndare: We’re here, we’re Israelis – get used to it!