Med maj kommer Pridesäsongen igång i Sverige på allvar. I skrivande stund listar vi 61 städers festivaler, men fler kommer att tillkomma.

Samma fantastiska utveckling har vi sett i resten av Norden och Västeuropa. På såväl mindre som större orter samlas personer som öppet vill fira rätten att älska den man vill och rätten att uttrycka vem man är.

Självklart finns motståndet kvar. Med Vladimir Putin som chefsideolog, i helig allians med muslimska, kristna, judiska och hinduiska fundamentalister i både församlingar och statsledningar, har tonen skärpts mot den positiva utveckling som gett kvinnor rätten att bestämma över sin egen kropp och att delta fullt ut i samhället på lika villkor. Den har skärpts mot dem som säger att hudfärg, tro och tradition inte kräver att vi lever åtskilda, utan att den mångfald vi de facto alltid levt med berikar. Att välkomna mångfald innebär att vi i stället kan lägga fokus på rätt frågor och problem.

Motståndet lever kvar och har kristalliserats i sin argumentation riktad mot homo-, bi- och transpersoners mest grundläggande rättigheter.

När högerextrema så kallade ”journalister” skapar innehåll till sina YouTube-kanaler genom att filma barn som lyssnar på sagor, eller när de, som nyligen, attackerar samkönade föräldrar och inför deras barn ifrågasätter familjebildningen, då är det ett led i en internationellt orkestrerad kampanj. En kampanj som handlar om att pumpa in budskapet att om du är förälskad i en person av samma kön så utgör du en fara för barn.

Detta är inget nytt. Det var hela argumentationen som kristdemokrater och sverigedemokrater drev mot vår rätt att prövas som adoptanter och mot vår rätt att, om vi så önskar, ingå äktenskap på lika villkor med heterosexuella.

Det nya är tonläget och aggressiviteten på sociala medier och som en konsekvens därmed även i vardagen. För när lögnerna om att homo-, bi- och transpersoner är kriminella, utgör en fara för barn, är sjuka och helt absurt men vanligt förekommande, är fula, då lär vi oss återigen att det är farligt att visa att man är kär och farligt att vara stolt över den man är.

Hatarnas mål, i Nya Zeeland, USA, Ungern, Tyskland, Iran, Norden och Ryssland, är att pressa oss tillbaka in i tystnad och rädsla.

Just detta visar undersökningar i både Finland och Sverige ser ut att vara framgångsrikt. Unga hbtq-personer vittnar om ökad mobbning, fysiskt våld och med det en växande rädsla för att vara öppna.

Det fick oss på QX att kontakta kommunerna runt om i Sverige för att höra vilka möjligheter som finns för i första hand unga hbtqi+personer att träffas i sammanhang där de kan vara öppna och möta andra vid allt från exempelvis regelbundna ungdomsverksamheter till enstaka träffar på biblioteket.

Svaren visar att det är stora skillnader mellan kommunerna.

Storleken på en kommun skulle kunna påverka förutsättningarna för att kunna stötta unga hbtqi+personer. Men QX kartläggning visar att även små kommuner finns bland dem som har verksamhet. Totalt är det idag ett 80-tal kommuner som erbjuder någon form av verksamhet. Och här märks både Sorsele och Norberg, inte bara Göteborg, Malmö och Stockholm.

I QX kartläggning efterfrågas samarbete mellan kommunerna. Om inte en kommun klarar att erbjuda verksamhet, så kanske några grannkommuner kan samarbeta. Idag finns ingen organisation eller stödfunktion för den typen av samarbeten eller erfarenhetsutbyten.

Det kan vara ett uppdrag som SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, tar på sig. Eller så är det bättre att, som RFSL Ungdoms förbundsordförande Elias Fjellander säger till QX, gå via MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, för att förbättra och bredda utbudet för hbtqi+personer.

Vad undersökningen, som vår medarbetare Maria Sjögren genomförde, också visar är att en stor del av den verksamhet som pågår idag bygger på eldsjälars engagemang.

Det är såklart inte hållbart, även om dessa eldsjälar är hjältar.

Flera kommuner, men även RFSL Ungdom, lyfter resursbrist som en förklaring till att det ser så olika ut mellan kommunerna i landet.

Det säger jämställdhetsminister Nina Larsson (L) till QX är ett ”väldigt lätt sätt att bortförklara sig” på: ”Men det här är en fråga om mänskliga rättigheter och då måste man prioritera det i sin budget.”

Larsson menar att det finns både kunskapsstöd och resurser i form av bidrag som kommuner och regioner kan söka.

Ute i landet finns, i form av hbtqi+organisationer som RFSL, RFSL Ungdom, Lesbisk Makt, Transammans och inte minst alla fantastiska organisatörer av lokala Pridefestivaler, en möjlighet för kommuner att få hjälp och vice versa.

Självklart blir nycklar till framgång en kombination av just resurser, struktur och eldsjälar.

I en tid när homo-, bi- och transpersoner blir måltavlor för en ogenerad och grov hatpropaganda, orkestrerad av krafter som på riktigt vill oss ont, krävs ökat fokus på att, med stöd av ekonomiska resurser, bygga nationella liksom lokala nätverk och strukturer baserade på kunskap och engagemang. Nätverk i syfte att motverka hatet, bygga relationer och öka tryggheten.

När de som hatar framgångsrikt har ökat takten behöver det offentliga tillsammans med civilsamhället bevisa att vi står pall.