I ILGA Europas årligt så kallade Rainbow Map, där länder betygssätts efter hur lagstiftningen kring homo-, bi- och transpersoner liksom intersexuella ser ut.
Sverige låg under lång tid bland de högst rankade länderna, men har i takt med att ILGA Europa utökat bevakningsområdet till transpersoner och intersexuella tappat i rankningen.

Vi landade så illa som på 12:e plats förra året och därmed även sist bland de nordiska länderna.
I år kunde vi glädja oss över att Sverige i alla fall klättrat några steg upp till en nionde plats.
Men fortfarande ligger vi sist i Norden, där Norge har en 8:e, Finland en 6:e, Danmark en 5:e och Island en tredje plats.
I toppen passerade Spanien den lilla önationen Malta.

Nu är ju inte hbtqi+frågor de enda viktiga för att bedöma länders inställning till individens rätt att besluta över sin egen sexualitet och kropp.
Just Malta har till exempel en av de strängaste lagarna när det gäller kvinnans rätt att besluta om hon skall avbryta en graviditet eller ej. Landet har den absolut strängaste abortlagstiftningen inom EU och det är bara efter att en grupp läkare gett tillstånd, om kvinnans liv är i omedelbar fara, som en graviditet kan avbrytas,
Absurt.

Att Sverige halkat efter i Rainbow Map beror på inställningen till en annan fråga om individens rätt att besluta över sin egen kropp: Könsidentitet och könsuttryck.
Här har tyvärr starka krafter inom den svenska kvinnorörelsen antagit inställningen att är man transperson så gäller inte principen om kroppsligt självbestämmande.
Här har de delarna av kvinnorörelsen, tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, drivit på för att extern expertis skall besluta till och med över juridiskt könsbyte och hela förra årets reform med ny könstillhörighetslagstiftning skall ”utvärderas” i förtid.
Det trots att det självbestämmande som transorganisationer och hbtqi+rörelen arbetat för i svensk version enbart blivit en tummetott.

Sverige hamnar även långt ner när det handlar om lagstiftning som kränker intersexuellas kroppsliga integritet. En rapport från Folkhälsomyndigheten visade i mitten av november förra året att Sverige saknar kunskap, strukturer och i många fall grundläggande rättighetsskydd för intersexpersoner.
Rapporten och även riksdagsinitiativ från bland annat Centerpartiets Anna Lasses och tidigare även Miljöpartiet liksom att RFSL sedan 2019 driver intersexpersoners rättigheter visar på att det i Sverige börjar formuleras en politik som även på detta område handlar om självbestämmandet som grundprincip.

Sverige har tagit steg bakåt när det handlar om skyddet för asylsökande hbtqi+personer.
När flyktingpolitiken har diskuterats har det närmast rått en rörande enighet om att hbtqi+personer som söker asyl, tillsammans med utsatta kvinnor och ibland även konvertiter, skall undantas från de legala murar som befästs av såväl Tidö som Socialdemokraterna.
Berättelserna om homo-, och kanske framför allt bi-, liksom transpersoner som inte blir trodda av migrationsmyndigheterna fortsätter. Människor skickas åter till länder där hetsen mot hbt-personer ökar och lagar skärps.
Nyligen berättade lesbiska Cathy Bukirwa som flytt hals över huvud till Sverige från Uganda i en debattartikel i DN om hur hennes dotter nu när hon fyllt 18 år skall utvisas till Uganda. Det till ett land där släktingar hotar att skada henne eftersom hennes mor är lesbisk. Dottern är dessutom nu mamma själv och kommer hamna i ett land där hon och hennes son varken har bostad eller arbete eller möjlighet till släktens stöd.
Ännu exempel bland alla de vansinniga konsekvenser för individerna, liksom det helt självdestruktiva för vårt land nu när Sverigedemokraternas hatiska politik sjösatts.

ILGA Europa ger Sverige fortsatt ett allt för dåligt betyg för att vara ett land vars regeringar sedan många år slagit sig för bröstet och beskrivit Sverige som ett föregångsland.
På två områden, familjepolitiken och möjligheten för civilsamhället att agera, har Sverige fått full pott. Ett bra utgångsläge för att ta ytterligare steg för i första rummet att förbättra transpersoners och intersexuellas livsvillkor.

Jag fick nyligen frågan vad som finns kvar att kämpa för. Frågan ställdes av en väletablerad man i mogen ålder och frågeställningen rörde såklart just homo-, bi- och inte transpersoner.
Men även för gaykillar, bisexuella och lesbiska kvarstår arbetet att befästa vår mycket nya och därmed sköra position i samhället.
Berättelser och vittnesmål om hur föraktet och hatet växer mot homo-, bi- och transpersoner bland unga killar med våldspotential kommer från hela den demokratiska världen. De kommer i kölvattnet av ökat och strukturerat hat på sociala medier där såväl radikal höger som radikala religiösa grupper av alla de riktningar agerar.

Att stärka vårt community med syftet fortsatt trygghet, öppenhet och inkludering kan kanske inte alltid översätta i termer om politisk kamp. Men det är ett engagemang som är minst lika viktigt för att befästa de framgångar vi helt nyligen uppnått och försätta berättelsen om att rätten till kroppsligt självbestämmande och rätten att älska den man vill inte ”bara” handlar om bokstäverna h, b, t, q och i utan i högsta grad är grunden för att bygga upp det goda Sverige.