Att bila längs Irlands västkust har varit en dröm sedan länge. Tidigare hade jag bara gjort Dublin-versionen av landet: hälsat på Oscar Wilde-statyn, sprungit mellan barer i gaykvarteren, ätit Irish stew och försökt intala mig själv att Guinness faktiskt är gott.
Den här gången väntade något helt annat. Det började egentligen med att jag läste ett reportage om “castle hopping” i en brittisk gaytidning. Det finns tydligen ett 50-tal slott runt om på Irland som blivit hotell och idén fastnade direkt: att ta semester, hyra en bil och åka mellan gamla slott, små byar och Atlantkusten istället för att som vanligt besöka storstäder och stränder. Och att boka flera hotell under en och samma resa läste jag nyligen i en tiding att det ökar i popularitet.
Så när jag fick med mig en kompis på samma semesteridé var saken klar. Vi hämtar hyrbilen på flygplatsen utanför Dublin och styr mot Irlands västkust. Eller rättare sagt, min kompis styr bilen. Jag hade aldrig fixat vänstertrafiken. Jag är helt säker på att jag hade skrikit som Cameron Diaz i filmen The Holiday varje gång en mötande bil skulle dyka upp i en kurva. Och kurvor finns det gott om. Tro mig.
Det första vi hör när vi knäpper på bilradion är låten Dreams av irländska The Cranberries och sångerskan Dolores O’Riordans röst fyller bilen. Det här blir bra tänker jag. Irland är landet som inte bara gett oss musik från Sinéad O’Connor, U2, Westlife, Boyzone och inte minst Johnny ”Hold me now” Logan… Det är också landet som fostrat legendarer som
Oscar Wilde och Graham Norton och som gett oss både Guinness, Riverdance och Ryanair. Dessutom är Irland anledningen till att hela världen färgas grön den 17 mars varje år under St Patricks Day. Och 2017 fick landet sin yngsta och första öppet homosexuella premiärminister i Leo Varadkar.
Första stoppet på vår roadtrip blir Dromoland Castle, ett enormt slott med anor från 1500-talet där rummen kostar mer per natt än min hyra hemma i Stockholm så vi gör det enda rimliga: skippar övernattningen och äter istället lunch i slottets eleganta Cocktail Bar, utsikten över golfbanorna som omringar slottet är fantastisk och just denna dag är det enbart kvinnor som spelar och alla är klädda i rosa då det en golftävling till förmån för bröstcancerforskning. Jag skålar i rosé och tackar återigen ”min chaufför” som snällt håller sig till vatten.
Sedan fortsätter vi mot nästa slott. Och här börjar Irland på riktigt. Gregans Castle Hotel ligger mitt i det dramatiska Burren-landskapet där grå kalkstensfält möter Atlantens vindar. Gregans Castle känns mer som ett elegant lantresidens än ett klassiskt slott med tinnar och torn. Det är stillsamt, varmt och ombonat, och det sägs att J.R.R. Tolkien bodde här flera gånger på 50-talet och att han ska ha inspirerats av landskapet när han skrev delar av Sagan om ringen.
Och jag förstår honom.

Inne på Gregans Castle knakar det i golven och elden sprakar i foajén. Regnet smattrar mot rutorna. Och så är det detta med katterna förstås. De smyger runt som om de äger hotellet. Vilket de antagligen gör. Scratch scratch på dörren mitt i natten och man kan nästan föreställa sig dem som små väktare som smyger runt i korridorerna. Katter känns på något sätt helt självklara i gamla irländska hus, mellan bibliotek, öppna spisar och regnvåta stenmurar.
På kvällen kan man äta avsmakningsmeny på hotellet eller så tar man taxi ner till Ballyvaughan och äter fish and chips på klassiska Monks Pub vid hamnen. Plånboken får bestämma vilket, men båda har sin charm.
Att köra bil på Irland är som att befinna sig i en film. Gröna kullar. Får överallt. Färgglada hus. Pubar med levande musik. Vid ett tillfälle får vi stanna bilen medan ett 50-tal kor långsamt marscherar över vägen som om de äger hela County Clare.
Men vägarna är så smala att man ibland undrar om två bilar verkligen får plats samtidigt. Ingen väggren. Skarpa kurvor. Skylten säger att vi får köra i 80 men redan vid 60 lägger jag handen på handbromsen, kurvorna känns livsfarliga – och så vänstertrafik ovanpå det. Och under dessa fyra dagar tror jag vi kör genom tre olika årstider. Sol, ösregn, blåst och kyla avlöser varandra snabbare än man hinner säga “another pint please”.
I Doolin möter vi upp guiden Ollie som tar med oss på en tre timmar lång vandring längs dramatiska och mäktiga Cliffs of Moher. Och det här är inte en promenad för människor med dåliga knän eller trötta ben. Eller som lider av höjdskräck. Stundtals går vi bara någon meter från stup som faller över hundra meter ner mot Atlanten medan vinden försöker slita tag i våra jackor. ”Har folk ramlat ner här” undrar jag. Ollie svarar på min fråga men säger att jag inte får skriva vad han precis svarade. Då kan jag bli stämd…
Var vi rädda när vi gick där? Faktiskt inte. Kanske för att Ollie känns som en person som känner exakt varenda sten längs klipporna. Han har guidat här i tio år och hälsar med namn på alla vi möter längs med stigarna.
Tillbaka i byn äter vi lunch på Gus O’Connor’s Pub, Doolins äldsta pub, där vandringskängor är standarddresscode och vi känner hur ansiktet är både vindpinat och solbränt.
Sedan går färden vidare till Ennis, en stad med runt 25 000 invånare och som arrangerade sin första Prideparad så sent som 2023.
Vi träffar Orla Vaughan över en kaffe. Hon var en av dem som gick i paraden.
– Jag grät när vi kom i mål, säger hon och ler.
Runt 250 personer deltog i paraden. Unga, gamla, straighta och gay gick tillsammans. Jag gick och höll i en stor flagga tillsammans med några av mina straighta vänner, och de grät också, säger hon och skrattar. De tyckte det var så mäktigt att se så många människor gå tillsammans i det här lilla samhället för en sån fin sak.
Orla sitter i styrelsen för Quare Clare, en förening som grundades 2020 för att skapa trygga mötesplatser för hbtq-personer i området.
– Vi försöker minska isolering och få folk att mötas. Vi ordnar allt från film- och brädspelskvällar till cykelevenemang. Våra medlemmar är mellan 18 och 80-plus.
Drömmen? Ett permanent ’community space’ i Ennis.
– Ja, en plats där folk kan känna sig hemma, säger hon. Det hoppas vi blir av en dag.

In i bilen igen. Next stop Galway! Med sina 80 000 invånare är det Irlands fjärde största stad och här tillbringar vi fredagskvällen. I receptionen på Hyde Hotel möter vi en receptionist som snabbt förstår att vi spelar i samma lag och ger oss en snabbkurs i Galways queerliv. Vilket går fort. För det finns nästan inget kvar. Stadens sista gaybar stängde tidigare i år och nu sprids queerfolket istället ut över olika pubar och klubbkvällar berättar han och tillägger att staden Cork tagit över rollen som gayhuvudstad på Irland.
Vi äter middag på populära Daróg Wine Bar och snackar med ägaren Zsolt Lukács medan mellanrätterna serveras. Vi pratar om vin, matkulturen och Galway.
– Galway har blivit en väldigt rolig stad att leva i, säger han.
Vi får höra om en kille som bara skulle besöka Galway över en helg men som 16 år senare fortfarande är kvar. Dessutom tillbringar ju svenska Darin stor del av sin tid här då hans pojkvän är från Galway.
Galway sägs även vara den perfekta universitetsstaden (här finns två), den är stor nog att erbjuda allt du kan önska dig när det gäller shopping, teatrar, restauranger, musik och sportanläggningar, men liten nog att du enkelt kan lära känna människor och ta dig runt.

Senare på kvällen går vi till Blue Note som blivit något av stadens mest queera ställe sedan gaybaren försvann. Och på samma gata ligger Róisín Dubh där klubbkvällen Club GASS arrangerar dragkvällar en lördag i månaden.
Dagen efter åker vi ut på landet igen och äter lunch på Lough Rynn castle, ett slott som är mest känt för att anordna 120 bröllop per år och har en trädgård som ser ut som ett mini-Versailes. En promenad före eller efter lunchen och trädgårdsmästaren i dig har garanterat fått sitt.

Vi åker vidare. Småvägarna avlöser varandra, varje gång vi svänger av från en väg så blir nästa ännu lite smalare. Dagens mål är ett av Irlands mest exporterade varor, whiskey! Det vankas whiskeyprovning på The Shed Distillery i Drumshanbo. Men jag ber om ursäkt Irland, varken whiskey eller Guinnes är min grej alls, jag försöker och försöker men jag föddes inte med dessa smaklökar. Däremot köpte vi med oss både två och tre flaskor av deras snygga – och goda – gin.

En sak som verkligen fastnade hos oss under resan var hur trevliga irländarna är. Folk börjar prata med oss överallt, på pubar, hotell, restauranger och i små butiker. Det skämtas konstant, särskilt om Storbritannien. Vid ett tillfälle får vi höra av mannen bakom bardisken att alla borde ta med sig en sten i fickan när de åker till England och släppa den på marken där. ”Till slut sjunker landet”. Sen skrattar han nöjt åt sitt eget skämt. Och även om Irland och Storbritannien ofta klumpas ihop känns skillnaderna tydliga. Här betalar man med euro, kör efter kilometer istället för miles och landet är fortfarande en del av EU. Men framför allt finns här en värme och humor som smittar av sig. Flera gånger fick vi höra ordet ”craic”, ett klassiskt irländskt uttryck för någon som är rolig, social och härlig att hänga med. “A good craic” verkade vara det finaste man kunde vara. En annan sak som slår oss under resan är alla amerikanska turister. Nästan inga nordbor, knappt några andra européer. Bara amerikaner. Överallt. Men det kanske inte är så konstigt när ungefär 30 miljoner amerikaner sägs ha irländska rötter.

Resans sista slott blir Kilronan Castle Estate & Spa. Och just den här dagen pågår det en McLaren-träff så framför slottet står ett trettiotal McLaren-bilar parkerade i regnbågens alla färger. Vår lilla grå hyrbil passar inte riktigt in i gänget och vi blir ombedda att parkera bakom slottet. Ändå fullt rimligt och vi gör som vi blir uppmanade och känner nästan hur bilen själv har avgasröret mellan benen.

Slottet ser ut som inspelningsplatsen till Downton Abbey. Vi får ett hörnrum med utsikt över trädgården och innan middagen hoppar vi i löparskorna och tar en runda i området.
Efter en drink i The Drawing Room väntar middag i matsalen där kristallkronorna blänker över borden med vita dukar. Gästerna är uppklädda och jag känner mig ungefär som en statist som råkat gå in på fel inspelning. Om Maggie Smiths karaktär Violet Crawley från Downton Abbey hade suttit i rummet hade hon antagligen gett mig onda ögat om hon sett att jag hade på mig en pikétröja.

Dagen efter åker vi till Lough Key Forest Park för att utmana oss själva och åka lite zipline, efter en snabb introduktion börjar vi klättra upp i träden, över smala hängbroar för att sedan swisha iväg mellan trädstammarna på linorna högt ovanför marken. Inget för höjdrädda kan jag lova.
När jag väl kommer ner på marken igen känner jag att jag borde mötas av applåder eller åtminstone en liten medalj. Istället får jag ett lugnt: “You made it.”
Lördagskväll och vi tar bilen till det lilla samhället Carrick-on-Shannon, för här ligger en av områdets mest populära restauranger, The Oarsman, mitt på huvudgatan. Den har bara öppet fyra dagar i veckan och trots att det bara bor 4 000 personer i Carrick-on-Shannon är det alltid fullsatt. Hit kommer både turister och stammisar från när och fjärran, familjer och kompisgäng. Och det är faktiskt här vi äter resans bästa middag. Fine dining får vara hur fine den vill, men inget slår detta.

Sista morgonen unnar vi oss spa på hotellet innan flyget hem. Och det börjar avslappnande. Men jag får en massör som verkar träna inför MMA. Hon drar, trycker, vrider och använder plötsligt sina knän mot min rygg medan jag försöker avgöra om jag blir mördad eller behandlad. Men efteråt flyter jag avslappnad runt i den varma poolen och äter glass ur en liten silverskål. Är man på slott så är man.
När vi sedan har checkat ut, hämtat bilen och kör iväg ser jag slottet försvinna bakom oss i backspegeln medan signaturmelodin till Downton Abbey spelas i mitt huvud.
Och trots allt känns det ganska skönt att åka hem.
Till vardag.
Till tunnelbanor.
Och till högertrafik.

Se all (23) bilder
Stäng