Årets EuroPride i Stockholm är slut och nu tar Göteborg över fanan. Hur kunde det som från början var ett upplopp bli till demonstrationer, för att sedan bli parad och karneval, och nu till knappt något mer än ett jippo? Kommer det se annorlunda ut nästa år? Även om jag inte tror det så hoppas jag på det, för nästa år är det ett halvt sekel sedan Stonewall upproren i New York, ur vilka Pride föddes.

Jag skulle vilja säga ”det får räcka nu!”. Min oro för att bli våldtagen och överfallen blandas med en oro för att om det skulle ske – att jag då skulle bli mördad för att jag är transkvinna.

Om överfallet är ett faktum vad är säkrast för en transkvinna; att skrika för att försöka tillkalla hjälp eller att hålla tyst då rösten kan könsöverskrida och då vara något som framkallar ett transfobiskt hat, som i sin tur kan leda till ett våld som visar sig vara farligare än det initiala våldet.

”Varför ska vi transpersoner samla oss under samma paraply som homosexuella?”

Vissa av er kanske tycker att det här är en alltför hypotetisk situation, det får ni tycka, men jag vill påstå att sådana här ”små bagateller” och upplevelser i vardagen vittnar om något större. Att en som transkvinna inte ”bara” lever under hot om sexuellt våld utan också dödligt våld.

Pride är därför något jag som transperson inte bara firar fylld med glädje, jag är fortfarande arg, och jag ser Pride som en del av kampen. Transpersoners rättigheter och sociala erkännande har inte kommit lika långt som homo- och bisexuellas. Ibland känns det som om transpersoners utsatta situation för andra fungerar som ett sätt att kunna fira Pride med ett gott samvete och i god tro om att de fortfarande kämpar för något.

Hur kan det vara på det här visset? Hur kan transpersoner livsvillkor se ut som de gör fast vi varit så många som kämpat för dem under så lång tid?

Jag är trött på de homosexuellas verkningslösa empati. För har de någonsin stått upp för oss förutom när det gynnar deras egen kamp?

”Vi kan inte knulla oss fria”

Varför ska vi transpersoner samla oss under samma paraply som homo- och bisexuella. När vår kamp handlar om kön och könsidentitet; om rätten till vår kropp och deras kamp handlar om sexualitet. Kärlek i all ära – men vår kamp handlar om Kött. Vårt egna kött. Vi kan inte knulla oss fria.

Anledningen till att vi blev en del av den homosexuella kampen var för att det var vi som startade den. För att det var vi som trodde på kärleken. För att det var vi som trodde på Gay Liberation.

Men nu när det snart har gått ett halvt sekel sedan transpersoner startade Pride undrar jag om det kanske är dags att vi går skilda vägar?

Kanske borde någon av oss högt proklamera till alla sina transsyskon: Vi måste dumpa dem, innan de dumpar oss.

Så länge vi hamnar nederst på deras prioritets lista, HBT – homo, bi och trans; kommer våra rättigheter bara vara utsmyckning i cispersoners liv, homo, hetero och bi, våra kön och kroppar kommer för alltid blandas ihop med deras sexualitet.

”Vi var i behov av majoriteten. Vi väntade och vi väntade”

För säg mig vart var alla homo och bisexuella åren då vi tvångssteriliserades? Vi var med och kämpade så att homosexualitet slutade vara kriminaliserat 1944, slutade ses som en sjukdom 1979, så att de fick registrera partnerskap 1995, adoptera 2003, ingå äktenskap 2009.

Hur kunde det ta så lång tid som till 2013, för att vi skulle sluta tvingas till sterilisering? Och varför inkluderades vi inte i lagstiftningen mot olaga diskriminering tidigare än 1 juni i år?

Som en liten minoritet är vi i ständigt behov av att övertala folk ifrån majoriteten att ställa sig på vår sida, att kämpa för oss med oss. Vi väntade och vi väntade.

Homosexuella kan vara ”diskreta” och gå runt lite som vem som helst. Men om vi ska vara ”diskreta” så betyder det att vi överhuvudtaget inte ska synas.

Det som skiljer oss ifrån våra homosexuella vänner är att våra ”tillstånd” inte sällan syns på våra kroppar. Det går inte att se på någons kropp att den är homo- eller bisexuell. Men en kan se kroppar som könsöverskrider, en kan se kroppar med normbrytande funktionsvariationer och en kan se kroppar som rasifieras.

”Jag vill att ni ska förstå vad transpersoner betytt för er kamp”

Jag tror fortfarande på Kärleken och jag tror fortfarande på Gay Liberation. Så ni behöver inte vara oroliga mina kära homosexuella och bisexuella vänner – det är en ära att få kämpa sida vid sida med er. Men jag vill att det ska verka som om jag är mer arg än vad jag är, för jag vill att ni ska reagera, jag vill att ni ska förstå hur jag känner. Att ni för engångsskull ser vad vi transpersoner har betytt för er kamp men vad ni ännu inte betytt för vår.

Jag vill avsluta med ett citat från transaktivisten Sylvia Rivera. Hon stod på barrikaderna under Stonewall upproret 1969 och var en av de rasifierade transkvinnor som startade upploppet. Tyvärr såg homosexuell, bögar och lesbiska, transpersoner som ett hot; en försvårande faktor för att de skulle kunna bli accepterade och normaliserade i det heteronormativa samhället, då transkvinnor sågs som något som inte borde finnas. Sylvia Rivera portades ifrån Prideparaden året efter Stonewall upproret fast hon blivit lovad att få hålla tal under det. Hon trotsade portningen och hon brottade sig upp på scenen.

Kommer ni ihåg vad hon sa? Jag glömmer aldrig.

”I have been beaten, I have had my nose broken,

I have been thrown in jail, I have lost my job

I have lost my apartment. For Gay liberation

And you all treat me this way?

What the fuck’s wrong with you all?”