Nobelpristagaren Svante Pääbo 1989: ”Sluta tro att vetenskapen står ovanför politik och moral”

1989 publicerade gaytidningen Reporter en intervju med Svante Pääbo, som den 3 oktober 2022 tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin. 1989 hade han just fått stor internationell uppmärksamhet för sitt arbete med att isolera DNA från mumier och Reporter besökte honom i Kalifornien där han forskade. Därefter har hans vetenskapliga ”hem” blivit och är än idag, Leipzig och Max Plank-institutet.

Och ja, redan då funderade många på om Svante Pääbos forskning ändå inte skulle leda till ett Nobelpris…

Intervjun i QX mars-nummer 1989:

”Svante Pääbo, 33, kan ses som ett klassiskt exempel på hur egna initiativ leder till framgång.

Svante, egentligen hemmahörande i Uppsala och med rötter i Bagarmossen, är genforskaren som öppnat nya världar inom antropologin. När han hittade delar av intakt DNA från egyptiska mumier basunerades det ut över världen som att han skulle återuppväcka egyptiska faraoner. Riktigt så enkelt var det inte.

Efter att ha doktorerat vid Uppsala universitet, forskar han idag i biokemi i Berkeley, mitt i Kaliforniens gaymecca.

Det märks på Svante att han gillar att prata med svenskar. Efter några år på Berkeley och i sitt hus i Oakland utanför San Francisco blir det en befriande känsla att få uttrycka sig på sitt eget språk.

Svante arbetar just nu med den teknik som skaffade honom berömmelse när det gällde de egyptiska mumierna. Han letar upp DNA i mumier av amerikanska urinvånare. Och med det team han arbetar tillsammans med har han kommit fram till spännande slutsatser.

– Det finns så långt vi nu vet, åtminstone fyra ”urmödrar” till de amerikanska urinvånarna, som koloniserade Amerika för kanske tolvtusen år sedan, berättar han.

Vad Svante och teamet gör är att i mumiernas molekyler leta upp den genetiska koden och genom den bestämma släktskap mellan olika folk. Bland annat tyder allt på att alla människor härstammar från Afrika. Att allas vår gemensamma vagga ligger där.

Som bevis framlägger man att vi alla har släktskap via den genetiska koden med just afrikaner. Det finns, säger Svante, två huvudstammar på jorden. Den ena är den afrikanska. I den andra kan man genetiskt spåra alla folk, inklusive de afrikanska.

– Vi har haft problem med en del rasister här, nämner Svante. De har försökt få det till att de afrikanska folken är mindre utvecklade än den kaukasiska, vita, rasen. Det är fullständigt befängt att resonera så. Alla folk har utvecklats lika länge. Och i vår forskning kan vi se att en europé ofta har störst släktskap just med en afrikan genetiskt.

– Ända sedan jag var liten knatte har jag velat bli egyptolog, berättar han för mig.

Men trots sitt intresse för egyptologi, så var det medicinen som fick bli hans huvudsakliga studieämne. Och 1980 började han forska.

Den spännande kombinationen medicin och egyptologi liksom de nya förbättrade möjligheterna att ta fram genetiskt material och göra det användbart vid forskning gav Svante en genial idé. Varför inte gå till alla museer och söka DNA hos mumierna? Genom den informationen skulle man kunna hitta fakta om olika sjukdomar hos de bevarade individerna och kanske få än mer avancerad information om den tidens människors likhet med vår tids.

– Jag fick arbeta på kvällar och fritiden, eftersom min handledare inte var så intresserad, berättar han.

Det är den klassiska berättelsen om hur en person får en ljus idé och inte möts med omedelbar entusiasm. Och vid sidan om, på sin mörka kammare, löser han ändå gåtan.

För Svante blev upptäckten av att det faktiskt går att plocka fram DNA ur tusenåriga mumier en sensation. Han har fått uppmärksamhet runt om i världen. Och professor Allan Wilson vid biokemiska institutionen vid University of California i Berkeley skrev ett brev till den häpnadsväckande unge svensken.

– Han trodde jag var professor, berättar Svante, och frågade om han kunde få komma och lära sig tekniken på ”mitt” laboratorium… Och jag fick svara honom och berätta att jag inte ens doktorerat.

Men de fick kontakt, och efter att Svante doktorerat i ett annat ämne bar det ut i världen. Först till Schweiz där han lärde sig mer om den teknik – molekylär kloning – som möjliggjort hans arbete och så vidare till Berkeley och Alan Wilsons laboratorium. Nu till sommaren skulle det stipendium som finansierar hans arbete egentligen upphöra, och Svante vet vid intervjutillfället inte riktigt vart färden tar honom härnäst.

– Skriv att jag gärna kommer till Sverige, säger han.

Men sedan tvekar han. Sverige är litet och möjligheterna att göra lite ”annorlunda” forskning kanske inte så stora.

Svante Pääbo, 1989 på det biokemiska laboratoriet vid Berkleyuniversitetet i Kalifornien

Foto: Jon Voss

Han har blivit erbjuden att fortsätta i Salt lake City, och ser inte ut som om detta vore världens hemskaste öde. Tvärtom. I den staden finns pengar.

– Nackdel är att allt är så städat, ungefär som i Schweiz. Om någon går fel på gatan i Salt Lake City så skjuter polisen honom, säger han lätt ironiskt.

Salt Lake City är de amerikanska mormonernas högborg. Och till och med de har visat intresse för Svantes forskning.

– De vill få bevis för sina. Idéer om Amerikas befolkningshistoria, säger Svante.

– De tror att Amerika befolkades direkt från Mellersta Östern.

– Jag tror inte riktigt på det där. Kommenterar Svante småleende.

Och när vi ringer Svante i Oakland för att kontrollera en del detaljer visar det sig att han just fått ett års förlängning av vistelsen i Berkeley. Det är något som gör honom mycket glad.

– Det jag jobbar med är ju så kul!

Ett bättre sätt man kan använda hans teknik på än det mormoner och rasister vill, är att studera sjukdomarnas utveckling genom historien. Eller virusutvecklingen.

– Virus har flera generationer per dag, berättar Svante. Det blir flera miljoner virusgenerationer på bara en mänsklig. Därför har virus teoretiskt möjligheter att utvecklas väldigt snabbt. Och det finns idag olika idéer om hur virus utvecklar sig. Vissa säger att dess utveckling är tusen gånger snabbare än vår, andar att virus följer oss.

– Vi skulle till exempel kunna gå tillbaka och se på smittkoppor för tusen år sedan och jämföra med idag. Då kan vi se hur viruset har utvecklat sig. Det kan ge inflytande på framställningen av vaccin genom att vi kan se t ex på gemensamma beståndsdelar över årtusenden.

I samband med hiv har ett problem varit att det förändrar sig. Och att det är svårt att hitta vad som verkligen är de viktigaste beståndsdelarna som man ska kunna bekämpa i viruset. Med Svantes nya upptäckt kan man kanske genom historiska jämförelser få fram just dessa beståndsdelar.

– Men i samband med hiv vet jag inte om det fungerar, eftersom det ser ut som om det är så nytt, säger han.

Svantes doktorsavhandling  handlar förresten om ett annat virus – Adeno – som lurar immunförsvaret genom att förändra cellerna som det infekterar.

Men mycket av denna forskning är fortfarande outvecklad. Tekniken är ung och behöver förfinas.

Ett annat sätt som tekniken används på är inom polisen. Svante fick följa med en gång och ta DNA ur ett barnskelett som misstänktes ha tillhört en flicka som länge varit försvunnen. Genom att jämföra skelettets DNA-kod med moderns till den förvunna flickan skulle man kunna bestämma om skelettet tillhört flickan.

Svante är medveten om att gentekniken kan missbrukas. Och han blir oerhört entusiastisk när han böjar diskutera en bok: Dödlig vetenskap, av Benno Müller.

Boken handlar om nazisternas vetenskapliga experiment och om hur dessa människor som använt judar, bögar och ”asociala” i sin forskning sluppit en egen ”nürnbergrättegång”. Det var i Nürnberg som nazistiska krigsförbrytare ställdes inför rätta efter andar världskriget.

– Forskarvärlden har inte dragit konsekvensen av nazitidens vetenskapliga experiment, säger Svante. Vi måste skaffa oss en etik inom området och sluta tro att vetenskapen står ovanför politik och moral.

– Det finns en oerhörd blåögdhet inom forskningsvärlden, säger han.

Och han tror inte att forskarsamhället kommer klara denna fråga själv.

– Vi är ofta så upptagna av våra projekt att vi inte klarar att se vidare, anser han. Det finns i och för sig en medvetenhet bland enskilda forskare om faran med genforskningen, men inte inom fältet.

– Jag tycker att vi måste veta varför vi gör olika saker och om det är för ett bra syfte. Om det är mänskliga mål vi syftar till.

Ska vi till exempel göra alla människor friska? Lika långa, kraftigt byggda och utan ”handikapp”?

Ska vi genom genmanipulation få bort människors brottslighet? Det finns sådana idéer bland vissa framstående forskare, säger Svante. De ser det som en fördel och inte ett problem att man i framtiden skulle kunna börja kartlägga genetiska likheter mellan människor med sociala beteendeproblem. Och hela tiden finns vetskapen att nazisternas ohyggligheter inom forskningsområdet tystats ned och deras resultat ibland till och med tacksamt tagits emot av eftervärldens forskare. Samtidigt som man officiellt avfärdat tiden som ”icke-vetenskaplig”.

Svante Pääbo. Det är knatten från Bagarmossen utanför Stockholm. Det är aktivisten från UFH, Uppsala Förening för Homosexuella som nu sitter på ett laboratorium i Berkeley och skapar historia med sin forskning. Som ger oss möjligheter att få exaktare fakta om hur mänskligheten har utvecklats.

Snart skall han föreläsa för tusentalet elever i Kansas City om mumieforskningen. De valde honom själva genom allmän omröstning.

På labbet är han öppen:

– Jag skall intervjuas av en svensk gaytidning, säger han stolt till sina kamrater på labbet. De har åkt hit bara för min skull, säger han lite retfullt till de något tvivlande kollegorna.

Trots att han bor sex hållplatser från centrala San Francisco, blir det inte mycket till ”gayliv”. Mitt i gaymecca finns en vardag. Och för Svante innebär det att forska och åter forska. Och pausa i det lilla huset, som han delar med två kollegor.

Efter att ha visat runt mig i Berkeley kastar han sig upp på sin favoritstaty, med två män i något tvetydiga positioner.

– Ta en bild på mig säger han. Tillsammans med pojkarna.

Svante Pääbo vid sin favoritstaty 1989 i Oakland, Kalifornien

Foto: Jon Voss