Det är fjortonde året som jag sätter mig vid tangenterna och ska tycka till om Prides schlagerkväll. Genom åren har vi bjudits på väldigt varierande kvällar, vissa euforiska, andra mediokra och en del rentav usla. I år visste vi förutsättningarna: Fokus på ett par starka folkkära favoriter kryddat med deltagare från årets Mello plus norska Keiino som enda ESC-artist. Eller ja, Jessica, Nanne, Arvingarna, Anna Bergendahl och tjejerna i 3D har ju faktiskt alla tävlat på olika sätt i Eurovision.

På pappret var kvällen helt ok. Mycket bekant, stora stjärnor och lite MF i år.
Men första akten var under all kritik. High15, som har en Mellosjätteplats från i år som vi inte ens vill höra igen fick köra sin nya singel. Fattar ni hur illa ute vi är med schlagerkvällen när en mellosexa får igenom att göra sin nya singel? Hade jag arrat kvällen hade det varit ”tack, men nej tack”. Men så fortsatte det första akten igenom. Varenda jäkla artist gjorde sin nya singel.
Oscar Enestad har en av årets stora Mello-hits med I Love It men gjorde entré med sin nya singel Vi var som alla andra. Så bortslarvat. Omar samma sak, ny singel och sen hiten Om om och om igen.
Så jäkla b-O&O-rtslarvat.
När Renaida sen kom in och gjorde Rihannas We Found Love tappade jag allt hopp för att detta skulle kunna lösa sig. Jag lämnade till och med scenen medan hennes nya singel körde igång (vilket jag verkligen inte var ensam om…). Renaida liksom. En Mello-nia vars tävlingslåt är bra, men som vi absolut klarat oss utan så här ett år efter att hon tävlat. Och hon var ju här i fjol. Nu fick hon köra tre låtar. Och sen fick vi Andreas Weise. Med SIN nya singel.
Gonatt och ridå.
Nanne Grönvall skulle varit en folkkär ljuspunkt i första akten men hennes Mello-hits sabbades med att dels dra in Fab Freddie i Den vilda, och sen kom 3D, Fab Freddie OCH en barnkör in och härjade sönder klassikern Avundsjuk. ORIMLIGT. Fattar ni inte alls vad den här publiken vill höra, Pride? Jag säger det nu en gång för alla: Vi vill ha ORIGINAL. Hitsen i sin ursprungliga kostym. Utan birollstomtar som ska skoja bort låtarna.
Första aktens avslut blev däremot klockrent då Christer Lindarw joinade Babsan i La Dolce Vita. För första gången under kvällen kändes det då som Prides Schlagerkväll.

Det jag saknade i år var fingertoppskänslan, kärleken till Mello och Eurovision. Den fanns inte. Kvällen var gjord av personer som inte bryr sig om Mello/Eurovision. Det är ju det som är grejen med kvällen, att ta del av den magiska skatt som Mello och ESC är: Att återförena småbarnsmammorna i Excellence, att få se hur albanska Kejsi Tola ser ut idag eller hur en rörd Janne Lucas Persson smälter när 10 000 HBTQ-personer vrålar med i Växeln Hallå.
Och att bara ha en utländsk akt är i snålaste laget. Keiino är ju tokrätt men det finns ju hundratals artister som tävlat i Eurovision Song Contest som skulle kunna komma.

Jag saknade även flera av de stora favoriterna från årets Mello. Omar, Anna Bergendahl, Oscar Enestad och Arvingarna ska absolut vara här, men det ska såklart John Lundvik, Hanna & Liamoo, Mohombi och Jon Henrik Fjällgren också vara. Och Arja och Jan Malmsjö borde väl fått upprättelse i Pride Park med sina härliga mogenschlagers?
Men just detta har vi varit med om förr och med tanke på alla festivaler och turnéer som pågår under sommaren så är vi ändå rätt vana vid att flera av årets artister saknas.

Men det tog sig en smula i akt 2.
För det blev bättre. Den bestod inte av så många akter men valda artister vägde upp:
Jessica Andersson, som sjöng Give Me Your Love (med Arvingarna), Kom och Party Voice, norska Keiino som fick parken att koka med deras Spirit in The Sky och en kul cover av Vill ha dig plus Arvingarna som frälste parken med I Do, Eloise och en ny Nanne Grönvall-pennad singel. Mariette kom sen, och efter en härlig A Million Years tog hon in nån Teeo som sjöng sin nya singel. Förlåt, men det är ju inte PrideSchlager nånstans!
Sen peakade kvällen igen när Mariette sjöng It Takes a Fool to Remain Sane och Ola Salo gjorde entré. Ett otroligt mäktigt ögonblick. Polarna från förra årets Diggiloo frälste publiken ikväll och när Ola gjorde The Arks The Worrrying Kind behölls magin.

Den andra överraskningen hade redan läckt ut, Magnus Carlsson avslutade kvällen med ett specialset från sin hyllade jubileumsshow. Gud vilka låtar den mannen har! Fan vilken allsång det blev när han brände av Möt mig i Gamla Stan, Live Forever, Världen Utanför, och nya The Greatest Showman-covern Från Barbados till Gamla Stan. Och kvällens härliga avslut Kom Hem hade frälst vilken jäkla Pride-fest som helst. Åh, vad jag önskar att hela kvällen varit så här!

Fab Freddie var kvällens konferencier och ja, jag kommer nog fortfarande att vara ett fan av honom men GUD vad han behöver styrsel, ett manus, vägledning. Han är så mysig och härlig, men utan regi blir det flamsigt de luxe. Och när han och Linnea Claeson gick in och gjorde ett fullkomligt obegripligt Lipsync for your life-nummer till gamla schlagerhits var det inte bara jag som gick till baren. Efter det ögonblicket vill jag aldrig nånsin se Linneas regnbågsflammande svall igen.

Så sammanfattningsvis: Snälla snälla Pride: In med det nördiga MF/ESC-hjärtat igen.
För Schlagerpride är en fantastisk högtid som är så jävla värd att värna om.

Akt 1
3D ESC-medley
High15 No Drama & Armour
The Lovers of Valdaro Somebody Wants To Love You & Faster to Nowhere
Nanne Jättekänd (Det var för fan jag). Avundsjuk & Den Vilda.
Oscar Enestad Vi var som alla andra & I Love It
Anna Bergendahl This is My Life, Home & Ashes to Ashes
Renaida We Found Love, I Like it & All The Feels
Omar På min telephone Todo la Noche & Om om och om igen
Andreas Weise Bring Out The Fire
Mendez Razortounge & Everyday
Babsan Ge mig en Spanjor, La Dolce vita & Här är jag

Akt 2
Arvingarna I Do, Eloise & I Morgon
Jessica Andersson Kom, Give Me Your Love & Party Voice 
Keiino Spirit in The Sky, Praying & Vill ha dig
Mariette med Ola Salo My revolution, The Worrying Kind, A Million Years, It Takes a Fool to Remain Sane, Älska mig
Magnus Carlsson Möt mig i Gamla Stan, Live Forever, Alcastar, Världen UtanförFrån Barbados till Gamla Stan, Kom Hem