Hbtq-ungdomar har glömts bort i valet

Var femte homo- eller bisexuell ungdom har blivit slagen i hemmet av en vuxen – dubbelt så vanligt som bland andra ungdomar. Varannan hbtq-ungdom har blivit utsatt för kränkande behandling de senaste tre månaderna. I RFSL Ungdoms studie Effekter av heteronormen från 2009 har 32 % uppgett att de avstått från att gå ut någon gång med anledning av sin sexualitet eller könsidentitet. Många hbtq-ungdomar mår bra, men andelen ungdomar som möter ifrågasättanden, kränkningar och våld – i hemmet, på gatan, i skolan och på andra platser i samhället – är betydligt högre än bland andra ungdomar. Dessa kunskaper är inte nya. Beslutfattarna har känt till situationen i flera år.

Trots detta har folkhälsopolitiken hittills aldrig erkänt hbtq-ungdomars hälsa som en utmaning. Ansvariga politiker agerar inte, och inte heller Folkhälsoinstitutet – som har till ansvar att arbeta för en bättre hälsa för hela befolkningen – gör något för att förbättra situationen.

Det enda som krävs för att göra saker bättre är prioriteringar. Det handlar om att förändra föräldrastödet som idag saknar ett hbtq-perspektiv. Föräldrar måste få verktyg för att kunna prata om sexualitet och kön med sina barn. När föräldrars normer skadar deras barn kan inte samhället låta det passera, eller låta det föras vidare generation efter generation.

Ett annat steg är att inkludera hbtq-ungdomar i det självmordspreventionen. Med tanke på den diskriminering som sker inom hälso- och sjukvården, som gör att många hbtq-personer inte ens söker sig till en vårdcentral när man blir sjuk, behövs det rejäla insatser för att det arbete som redan sker för att förhindra självmord ens ska vara tillgängligt för de unga som är i riskzonen.

Men det viktigaste handlar om att skapa fler möjligheter för hbtq-ungdomar att träffa andra, känna bekräftelse och kunna vara ärliga med vilka de är. All forskning visar att det är det bästa sättet att skapa bättre hälsa. Många hbtq-ungdomar känner sig exkluderade från de mötesplatser som finns för unga, som kommunens fritidsgård, och de särskilda mötesplatser som finns är få och drivs med kortsiktig finansiering. Det ligger på regeringens, och ytterst den kristdemokratiska folkhälsoministern Maria Larssons bord, att säkerställa en bra folkhälsopolitik som inkluderar satsningar på hbtq-ungdomar. Larsson har inte ens bemött den kritik som riktats mot henne de senaste månaderna – ambitionen under valrörelsen kanske är att attrahera de homofoba kärnväljarna.

Oavsett vilken av de två koalitionerna som står segrande efter söndagens val måste det bli en förändring. De rödgröna har visat sig vara överens om flera områden i hbtq-politiken men har inte tagit några steg för ungas hälsa, där förväntar vi oss mycket tydligare ställningstaganden och också besked kring vad man är beredd att prioritera rent ekonomiskt.

Från Alliansens sida är det dags att bryta det monopol homofobiska kristdemokrater haft i fyra år. Hbtq-progressiva röster inom samtliga fyra partier i Alliansen måste sätta stopp för den riktning som Maria Larsson (KD) har styrt folkhälsopolitiken, där familjen som fundament i samhället betonats ytterligare, vilket varit ett hån mot de ungdomar som möter sina allra största utmaningar i – just det – familjen.

”Vi kan inte ha ett samhälle där unga måste fly.” Så skrev Åsa Petersen på Aftonbladets ledarsida, inför att Ungdomsstyrelsen skulle släppa sin rapport om hbtq-ungdomars hälsosituation i februari 2010. Det är sant, vi kan inte acceptera de utmaningar som många hbtq-ungdomar möter. Men det verkliga problemet är de beslutsfattare som undviker att ta i problemet – som kort sagt flyr.

Vi har ett budskap till Alliansen och de rödgröna: vi kommer inte acceptera att vara osynliga i fyra år till. Vi kommer inte acceptera fyra år till utan insatser. Det är vårt vallöfte och det kan ni vara säkra på att vi kommer att hålla.