Det är ett friare liv Erik Ramanathan beskriver, när vi ses över lunch på Strandvägen i Stockholm.
Under åren som USA:s ambassadör blev han körd mellan möten, officiella besök och resor runt om i landet. Nu talar han nästan med förtjusning om att ha lärt sig tunnelbanan, om att kunna promenera i stan och röra sig mer obemärkt. När intervjun är slut ska han vidare till nästa möte vid Östermalmstorg.
Men det är inte nostalgi som för honom tillbaka till Stockholm, utan politik, relationer och oro.
Ramanathan var ambassadör under en tid då banden mellan Sverige och USA fördjupades snabbt. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina förändrade Europas säkerhetsläge, Sverige började skicka vapen till en nation i krig och Nato-frågan gick från otänkbar till avgörande. För honom är det ordet förtroende som förklarar både diplomatins kärna och varför åren i Sverige blev så betydelsefulla.
– I slutändan är det förtroende allt handlar om. Det är diplomatins verkliga valuta, säger han. Att vara en pålitlig partner, att stå upp för gemensamma värderingar och att kunna tala öppet också när man inte tycker lika, säger han till QX.
Han menar att tilliten till USA var hög redan när han kom till Sverige, men att den växte ytterligare under hans tid här, trots att Sverige samtidigt tog flera historiska steg.
– Sverige skickade vapen till Ukraina efter 90 år av en annan linje, och gick igenom en lång och plågsam process för att faktiskt komma in i Nato. Jag kan inte ta åt mig äran för det, men det var viktigt att visa att vi stod bakom Sverige, genom militära överflygningar, fartygsbesök, kongressdelegationer och genom att helt enkelt vara synliga och tydliga.
Han återkommer flera gånger till att relationer inte bara byggs mellan regeringar, utan mellan människor. Under sin tid i Sverige reste han till landets 19 regioner, deltog i Pride, arbetade mot antisemitism och försökte skapa kontakter långt utanför de vanliga diplomatiska rummen.
– Det kan inte bara vara människor i Stockholm som känner USA. Man måste visa respekt för hela landet, dess kultur och dess olikheter. Det är också så man bygger tillit, förklarar han.
Den personliga utsattheten
När samtalet går över till dagens USA blir tonen mörkare.
– Vi har en ”hunker down mentality” nu. Vi vet att vi är under attack som gaycommunity, som hbtq-community, och att vi måste arbeta tillsammans och slå tillbaka.
För Ramanathan är det inte bara en politisk analys. Det är också personligt. Han säger att angreppen känns särskilt brutala eftersom de riktas mot människor i hans egen närhet, inte minst hans dotter, som är en del av communityt.
– Det är skakande att se attacker inte bara mot min egen familj och mitt eget barn, utan också mot vänner och andra i communityt.
Han beskriver hur utsattheten ser olika ut beroende på klass och livsvillkor. Den som har ekonomiska resurser klarar sig bättre. Den som är beroende av en arbetsgivare, en hyresvärd eller ett mer osäkert skyddsnät lever betydligt farligare.
– Ju längre ner på den socioekonomiska stegen du befinner dig, desto större blir stressen. Då handlar det inte bara om representation eller debatt, utan om arbete, bostad, vård och trygghet i vardagen.
Nya krafter försöker bromsa bakslaget
Ramanathan beskriver hur det hårdnande politiska klimatet i USA också slagit direkt mot hbtqi+organisationer. Verksamheter som tidigare kunnat bygga på offentligt stöd har försvagats, samtidigt som behoven växer.
Han nämner bland annat hur suicidpreventiva insatser för unga hbtqi+personer förlorat federal finansiering. Därmed har viktiga stödstrukturer försvagats berättar han och beskriver hur mycket av det arbete som tidigare drevs av etablerade organisationer nu pressas hårt av nedskärningar och politiska angrepp.
– Många av de ideella organisationerna är hårt stressade. Därför ser vi nu hur privata givare, allierade och nya grupper kliver fram. De försöker fånga upp vilka budskap som är på väg från federala myndigheter och konservativa grupper för att svara med egna kampanjer innan skadan är skedd.
USA:s hbtqi+rörelse har tvingats in i ett slags kris- och försvarsläge. Jurister som tvingats bort från statliga tjänster rekryteras för att arbeta mot den nya politiken. Finansieringen måste upp. Beredskapen måste öka.
– Vi inser att det här är ögonblicket. Vi måste öka resurserna kraftigt, både ekonomiskt och juridiskt, för att försvara communityt.
På frågan varför administrationen ger sig på hbtq+communityt säger han att transpersoner hamnat i centrum för attackerna. Vilket Ramanathan menar är både cyniskt och politiskt effektiv.
– Transfrågor har blivit en tydlig attackpunkt. Det skedde framsteg kring transpersoners rättigheter och vård, och det blev därmed nästa frontlinje.
Han menar att högern lyckats göra transfrågor till slagkraftiga symbolfrågor i valrörelser, särskilt genom att förenkla, håna och upprepa budskap tills de fastnat.
Samtidigt tror han inte att samkönade äktenskap är det första som kommer angripas på federal nivå, eftersom stödet bland amerikaner är för starkt.
I stället ser han större risker i rättigheter som redan i dag är ojämnt fördelade mellan delstaterna: Det handlar om konkreta saker i människors vardag. I vissa delstater finns skydd, i andra nästan inga alls. Som rätten att adoptera som samkönat par, tillgång till könsbekräftande vård, diskrimineringsskydd i arbetslivet, eller möjligheten att överhuvudtaget inte bli av med jobbet.
– I vissa fall försöker man nu driva linjen att det ska vara en fråga om religionsfrihet eller yttrandefrihet att kunna säga upp någon för att den personen är gay, säger han.
Självkritik: ”Vi fastnade i fel strid”
När Ramanathan får frågan om hbtqi+rörelsen själv kan ha gjort misstag i hur frågorna kommunicerats, är han försiktig.
Han vill inte säga att rörelsen gjort något ”fel” i sak. Men han menar att vissa frågor kommit att dominera på ett sätt som gjort dem lätta att utnyttja politiskt.
– Jag tycker inte att vi gjorde något fundamentalt fel. Men jag tror att en del av budskapen hamnade fel, säger han.
Ramanathan lyfter särskilt fram hur pronomenfrågan kom att få oproportionerligt stort utrymme i debatten trots att den i praktiken är en liten del av transpersoners verklighet.
– Att respektera människors pronomen är viktigt. Men det är en väldigt liten del av hela frågan. Det blev dock det som lyftes fram i politiska tal och i debatten, eftersom det är enkelt att förstå och lätt att göra till ett slagord.
Det gjorde det också lättare för motståndarsidan att använda frågan om ”hen”, eller they/them på engelska, som ett politiskt verktyg.
– Det är mycket enklare att prata om ett ord än om tillgång till vård, juridiska rättigheter eller diskriminering i vardagen. Och det utnyttjades, säger han och exemplifierar med hur presidentkandidaten Kamala Harris attackerades med budskapet ”She’s for they/them, I’m for you.”
Han menar att det också finns en större lärdom i hur politiska budskap fungerar i dag.
– Vi har ofta fokuserat på policy och detaljer, medan andra sidan varit mycket bättre på korta, upprepade budskap som faktiskt fastnar, säger han och pekar på hur repetition i sig kan förändra opinionen.
– Om ett budskap upprepas tillräckligt många gånger börjar människor till slut undra om det ligger något i det. Vi har sett det i många frågor i USA.
För hbtqi+rörelsen innebär det, enligt honom, att man måste bli bättre på att formulera enkla, igenkännbara berättelser utan att ge upp fakta eller komplexitet.
– Vi måste bli mer närvarande i människors vardag, inte bara i policytexter.
Vi ser också en splittring i communityt, där vissa står bakom Trump-administrationen.
– Det finns ett fåtal rika, ofta vita homosexuella män. Men de lever i skyddade miljöer och påverkas inte på samma sätt. De bryr sig mer om skatt än om rättigheter. Men jag tror inte att det förändrar helhetsbilden.
En diplomatisk ton om Sverige
Ramanathan blir mer försiktig när samtalet kommer in på Sverige.
Under hans tid som ambassadör beskrevs Sverige internationellt ofta som öppet och progressivt i hbtqi+frågor. Men när han får frågan om han då också kunde framföra kritik mot Sverige, märks det att den tidigare ambassadören fortfarande väljer sina ord med diplomatisk omsorg.
Han säger att han inte drog sig för att nämna sådant han hört från svenska transpersoner, till exempel problem med säkerhet, tillgång till könsbekräftande vård och svårigheter för minderåriga att få rätt hjälp i tid.
Han ville, säger han, lyfta frågor om inkludering, bättre vård, trygghet och arbete mot hatbrott, men han såg sig inte som någon som skulle driva svensk inrikespolitisk opinionsbildning.
JD Vance stöd till Orbán hjälpte inte
Ramanathan återkommer flera gånger till att utvecklingen i USA inte sker i ett vakuum. Han ser tydliga paralleller till länder där auktoritära krafter använt hbtqi+personer som syndabockar.
– Den autokratiska spelboken är ofta densamma. Det har vi sett i Ungern, i Uganda, i Ryssland och på många andra håll.
Han vill ändå nyansera bilden av Ungern som politisk förebild för den amerikanska högern. När han får frågor om hur utvecklingen efter valet där påverkar USA, pekar han på att effekten inte är entydig.
– Men jag är säker på att det tas i beaktande, säger han.
Han nämner hur amerikanska företrädare öppet visat stöd för Viktor Orbán, något som inte nödvändigtvis fick den effekt man hoppats på.
– USA:s vicepresident skickades till Orbáns sida inför valet. Och jag tror det är rimligt att säga att det inte hjälpte honom, kanske till och med tvärtom, eftersom det drog uppmärksamhet till det här sättet att bedriva politik.
Han fortsätter:
– Det väcker också associationer till München, till den typen av eftergifter och den politiska riktning som många uppfattar som ett avsteg från de värderingar vi säger oss stå för.
På så sätt blir Ungern, enligt Ramanathan, inte bara en inspirationskälla för delar av den amerikanska högern utan också ett exempel som kan slå tillbaka.
Den hårda tonen från USA mot Europa bygger, menar Ramanathan, delvis på ett antagande om att relationen ändå består.
– Det finns en föreställning om att Europa alltid kommer att finnas där, oavsett vad vi gör. Att banden är så starka historiskt och kulturellt att de inte kan brytas, säger han.
Men det är, enligt honom, ett misstag.
– Det bortser från att det egentligen är värderingarna som håller oss samman. Och om man börjar angripa dem, då riskerar man också relationen. Det handlar om värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter, frihet. Vi tog dem för givna för länge. Nu måste vi aktivt försvara dem igen. Och där måste vi samarbeta med Europa.
Vill bygga förtroende inför 2028
I dag arbetar Ramanathan med att hålla kontakterna mellan Europa och USA levande och med att börja tänka framåt mot ett nytt politiskt läge i Washington.
Han reser mellan USA, Stockholm och London, träffar personer i politik, näringsliv, kultur och civilsamhälle och försöker, som han beskriver det, påminna européer om att många amerikaner fortfarande delar samma grundläggande värderingar som tidigare.
– Vi behöver redan nu börja tänka på hur tilliten ska byggas upp igen. Det gick snabbt att rasera den, men det kommer att ta längre tid att bygga upp den.
Här talar han om 2028 som en möjlig vändpunkt som ett tillfälle då maktbalansen kan förändras och en ny kurs bli möjlig.
– Vi behöver en plan långt i förväg för hur det ska se ut när det sker.
Det handlar, säger han, om att försvara Nato, de transatlantiska banden och de gemensamma värderingarna, men också om att påminna om att den nuvarande administrationen inte definierar alla amerikaner.
”Gay rights are family rights”
När han får frågan om vilka effektiva budskap den ”goda sidan” borde bära fram, tvekar han först. Motståndarna har varit skickliga på att göra politiken kort, hård och lätt att upprepa, medan den liberala sidan ofta fastnat i mer komplexa resonemang.
Men ett budskap återkommer han till:
– Gay rights are family rights.
Det, menar han, är ett sätt att bryta idén om att hbtqi+personer skulle stå utanför det vanliga samhällslivet.
– Många i vårt community lever i familjer, får barn, tar hand om fosterbarn och bygger hem och relationer. Vi får inte låta dem göra oss till ”de andra”. Det här är inte anti-familj. Det är pro-familj.
Erik Ramanathan väcker fortfarande stort intresse i Stockholm. Inte bara för vad han gjorde som ambassadör under några av de mest avgörande åren i svensk säkerhetspolitik, utan för att han i dag försöker göra något som just nu verkar minst lika svårt: att övertyga Europa om att det fortfarande finns ett USA att tro på.
