2017 antog den tyska förbundsdagen en lag som gav bi- och homosexuella som efter krigsslutet 1945 dömts enligt eller anklagats för att ha brutit mot paragraf 175 i den tyska strafflagen, liksom § 151 i DDRs lag, kan ansöka om skadestånd från den tyska staten.

De som dömdes eller anklagades kan ansöka om 3000 Euro plus 1500 Euro per år de suttit i fängelse.

Totalt räknade den tyska staten med att nära 70 000 personer dömdes enligt paragrafen mellan 1945 och fram till de avskaffades i Västtyskland 1994 och DDR strax innan upplösningen 1989. Paragraf 175 kriminaliserade sexuella kontakter mellan män. Den Östtyska paragrafen kriminaliserade även kvinnor, dock först från 1968.

Trots att så många som 70 000 beräknats ha drabbats av kriminaliseringen har fram till nu knappa 300 ansökningar om skadestånd kommit in, rapporterar Queer.de.

Ursprungligen gick ansökningstiden ut 2021, men efter påtryckningar från Die Linke, det tyska vänsterpartiet, förlängdes ansökningsperioden. Men få nya ansökningar har kommit och det framförs kritik mot att informationen om möjligheten inte spridits på ett nog bra sätt. Så nu har möjligheten att ansöka om skadestånd förlängts till den 21 juli 2027. På Justitiedempartementes hemsida finns information och ansökningshandlingar.

Av de som ansökt har 176 som dömts till fängelse och 107 som anklagats och därmed förföljts till följd av lagen fått skadestånd. När lagen antogs beräknades kostanden bli 30 miljoner Euro, men hittills har endast 867 500 Euro utbetalats.

Några orsaker till att så få ansökt antas vara att många som straffats valde att sedan leva heterosexuellt för att undgå vidare förföljelse och då antas endast söka skadestånd om partnern avlidit och att många kände så djup skam över straff och anklagelser att de inte antas orka söka. Dessutom antas många inte ha nåtts av informationen.

Enligt Queer.de driver nu förbundsdagsledamoten Jan Korte (Die Linke) på för en nationell kampanj som skall sprida information om möjligheten att söka skadestånd.

I Sverige avkriminaliserades samkönade sexuella kontakter 1944, men en högre åldersgräns behölls för att ”skydda ungdomen”. I Norge avkriminaliserades homosexualitet 1972 och i Finland året innan, där dock ett ”uppmaningsförbud” infördes och fanns kvar till 1999. Danmark avkriminaliserade redan 1933 men som senare Sverige med högre åldersgräns för samkönade sexuella kontakter. Först 1977 likställdes dessa i Danmark och i Sverige 1978.

Författaren och skribenten Mian Lodalen har i boken Lisa och Lilly skrivit om de sista kvinnor som dömdes i Sverige för samkönade sexuella kontakter. I samband med att boken släpptes framförde hon ett krav på att den svenska staten skulle be homosexuella om ursäkt för kriminaliseringen.

– Jag gläder mig åt tyska bröder och systrar får upprättelse, säger Lodalen till QX. Med den gamla kvarlevan paragraf 175 har homosexuella varit fortsatt kränkta långt in i våra dagar. Man kan rycka på axlarna och hävda att skadan redan skett, att de flesta som straffats allra hårdast är döda idag. Ett argument som också används i Sverige. Men en ursäkt, med eller utan möjlighet till skadeståndsanspråk har principiell betydelse, och det viktigaste av allt: det blir en påminnelse om att dessa vidriga lagar och kränkningar aldrig får hända igen.

Tyskland bad i samband med beslutet om att betala ut skadestånd om ursäkt för behandlingen av homosexuella efter 1945. Paragraf 175 infördes redan 1871 och skärptes när nazisterna tog makten i Tyskland på 1930-talet. När koncentrationslägren och strafflägren öppnades efter att nazisterna besegrat behöll Tyskland paragrafen. Några av de som satt i nazisternas fångläger dömda enligt paragrafen befriades inte utan fick sitta av hela sin strafftid. När Tyskland äntligen bad om ursäkt välkomnades det av tyska hbtq-rörelsen som kommenterade med ”Äntligen rättvisa”.

– Jag menar fortfarande att det vore på plats att be homosexuella i Sverige om ursäkt, säger Lodalen. Jag tycker alla de som fängslats, utsatts för fruktansvärd behandling inom psykiatrin och saknat grundläggande rättigheter förtjänar en postum ursäkt. Det är väl ändå det minsta vi kan begära?