⁃ I ”Zoo” får publiken följa med på en guidad visning på museet och får på så sätt en helt unik möjlighet att komma två lesbiska honor in på livet, berättar hon för QX.

I ”Kannibalsyndromet” möter publiken Margareta, en före detta homosexuell kvinna, som nu leder ett självhjälpsmöte för homosexuella som vill bli omvända. Det blir lovsång, bönekrig och andeutdrivning.

– Jag vill även tillägga att vi i föreställningen använder en sorgligt bortglömd låt, som Efva Attling skrivit. Vi hoppas att hon får en musikalisk revival!

I beskrivningen av dem låter det hela en smula absurt, men hur nära tycker du att tendenserna du beskriver i föreställning ligger verkligheten?

⁃ Det är två absurda pjäser, men samtidigt finns det en hel del obehagliga tendenser runt om i världen, inte minst i Ryssland givetvis. Av vissa religiösa ledare beskrivs vi som en av världens mest farliga grupper, vilket också känns helt absurt.

Hur fick du idén till pjäserna?

– För några år sedan var jag på en fotoutställning i Danmark, där fick jag syn på en bild tagen på Köpenhamns Zoo år 1905. Bilden föreställde en grupp tamilska kvinnor och barn, under bilden stod det att det i början på förra seklet var vanligt att man ställde ut ”exotiska” folkgrupper på zoologiska trädgårdar runt om i Europa. När ”nyhetens behag” var över åkte dessa människor vidare till nästa djurpark. I min pjäs ”Zoo” är det två lesbiska kvinnor som är utställda till allmän beskådan.
Den andra pjäsen ”Kannibalsyndromet” är inspirerad av den så kallade medvandrarrörelsen, ett kristet nätverk som arbetar för att ”omvända” homosexuella till heterosexuella.

Vad händer annars i livet?

⁃ I början av nästa år kommer min pjäs om SJ och avregleringen av järnvägstrafiken ”Hela folkets järnväg” att spelas på Uppsala stadsteater. Dessförinnan kommer Teateretablissemanget att göra ett gästspel i Göteborg på Stora Teatern med vår förra föreställning ”Världens lyckligaste kycklingar”.