Här finns alla klassikerna som Oh L’Amour, Sometimes, A Little Respect, Love To Hate You och Abba-covern Take A Chance On Me – för att bara nämna några. Många dessutom i helt nya remixer.
QX fick en pratstund med Andy Bell, 51, som berättar om sitt nya stadgade familjeliv och om förhoppningen att Erasure ska kunna komma och spela i Stockholm inom kort.

Det är 30 år sedan Erasure bildades – vad är hemligheten bakom att ni lyckats överleva så länge?
– Framförallt att jag och Vince arbetar jättebra tillsammans. Vi har inte några stora egon som är i vägen när vi gör ny musik, vi delar 50/50 på allt. En annan starkt bidragande orsak är att vi hela tiden legat på ett oberoende skivbolag (Mute Records) som haft förtroende för oss och låtit oss utvecklas musikaliskt i vår egen takt.

Hur skulle du vilja säga att er musik har utvecklats under de här 30 åren?
– Våra första låtar och skivor var naiva, lekfulla och väldigt kommersiella. Mycket gaydisco rakt av. Men vi har successivt vävt in mer djup och budskap i musiken, mycket hämtat från våra egna livserfarenheter. Och så experimenterar vi mer numera.

Vilka är era fans i dag?
– Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Givetvis har vi många gamla fans kvar som följt oss hela vägen, men det tillkommer även många nya. Då är det ofta personer som har en stark passion för electronica och är intresserade av syntmusikens rötter, lite nördiga typer.

Vilken är din personliga favorit bland alla era sånger?
– Jag har många, men de varierar och det är inte nödvändigtvis hitlåtarna. Några favoriter just nu är Rock Me Gently från plattan Erasure, Here I Go Impossible Again från Nightbird, och Chorus från skivan med samma namn.

Vilken ny musik lyssnar du på?
– Nästan ingen alls, för tillfället i alla fall. Delvis för att jag har haft fullt upp med musikalen Torsten the Bareback Saint som är skriven för mig och som jag provspelade förra året på Edinburgh Fringe Festival. I mars får den premiär i London, så det är mycket jobb med den tills dess. Jag spelar en polysexuell odödlig halvgud som har alla möjliga sorters älskare.

Förra gången jag intervjuade både dig och Vince för QX, det var säkert tio år sedan, fick jag uppfattningen att ni är väldigt olika som personer – du en riktig partykille och Vince en stadgad familjefar. Gäller det fortfarande?
– Numera är jag också stadgad, med Stephen; vi är gifta och har ett underbart ”barn” ihop, det vill säga vår doberman som är världens snällaste. Jag klubbar inte så mycket längre, det är för ung klientel. Det händer att jag går till den lokala puben, men mest gillar jag att bli hembjuden till vänner på middag.

Hur mycket umgås du och Vince privat?
– Vi ses en del men då blir det oftast att vi diskuterar jobbet; han hälsar på mig i London och jag honom i Brooklyn. Vince har en egen studio i källaren där han jobbar med sin musik varje dag.

Har ni någon turné på gång och kommer ni så fall till Sverige? Kanske till Stockholm Pride?!
– Troligtvis kommer vi att göra en turné under 2016, men exakt när och var är inte bestämt än. Det var ju väldigt längesedan vi spelade i Stockholm, så det vore ju kul att komma tillbaka. Vad gäller Stockholm Pride så tror jag inte att vi har fått någon förfrågan, men vi är öppna för förslag!

Du är ju öppet hiv-positiv och sist vi pratades vid var du väldigt engagerad i olika välgörenhetsorganisationer som jobbar med hiv-frågor, gäller det fortfarande?
– Absolut, flera stycken, och så jobbar jag även ideellt för Harvey Milk High School i New York.