Bara fina ord stoppar inte diskrimineringen

Brister som den borgerliga majoriteten i landstinget är helt ointresserade av att diskutera. För att undvika att policyn blir en hyllvärmande papperstiger måste nu de ansvariga politikerna släppa på prestigen (och plånboken) och skapa de verkliga förutsättningarna för orden att bli verklighet.

Varje dag diskrimineras och hotas homosexuella-, bisexuella- och transpersoner (hbt-personer). Att motarbeta detta är i grunden en jämlikhetsfråga. Alla ska ha rätten att få vara den de är utan att behöva betala ett pris i form av ett kränkande bemötande, diskriminering eller att känna sig hotade, misskrediterade eller förbisedda. Vi har alla ett ansvar för att på alla nivåer göra allt vi kan för att motverka detta.

Därför var det väldigt bra att landstingsfullmäktige i Stockholm gick före och fattade beslut om att ta fram en Hbt-policy för hur det ska arbetas med dessa frågor inom landstingets verksamheter. Människor stöter dagligen på dåligt bemötande i vården eller känner sig hotade i kollektivtrafiken. Det behövs ett strukturerat arbete för att motverka detta.

Att processen inleddes av en vänsterpartistisk motion som omfamnades av hela fullmäktige inklusive den borgerliga majoriteten var också hoppingivande. Kanske fanns nu en öppning för att tillsammans över blockgränserna göra en gemensam ansträngning för att lyfta upp dessa jämlikhetsfrågor på dagordningen?

Problemet var att när ett utkast till policy sedan presenterades politiskt så var det slut på samförståndet. Trots att socialdemokraterna såg uppenbara brister i förslaget när det handlade om hur de goda förslagen skulle kunna bli verklighet så visades ingen vilja att föra en diskussion om hur vi tillsammans skulle kunna lösa detta. När frågan först kom upp krävdes återremiss för att få utrymme för att diskutera. Det sades nej till detta. Då återkom (S) med konkreta förslag på bättre skrivningar. De röstades ner.

Och detta är illa. Med nuvarande utformning finns nämligen en uppenbar risk att förslaget till Hbt-policy blir en hyllvärmare, någonting som stolt kan visas upp för media och medborgare men som inte leder till några konkreta förändringar. Det är djupt beklagligt. Majoriteten i landstinget visar därmed på att ord är viktigare än handling.

Vad vi från socialdemokratiskt håll vill lyfta in i policyn är grundläggande förutsättningar för ett framgångsrikt strukturerat jämlikhetsarbete. Om man inte är väldigt tydlig med att peka ut ansvar, ha rutiner för uppföljning och även skjuta till resurser är det troliga att vad som händer är – ingenting. Man kan tycka en massa bra saker (och det är naturligtvis inget dåligt) men vill man åstadkomma verklig förändring krävs det konkret handling.

Vi vill såklart tro på att den borgerliga majoriteten faktiskt menar allvar med att de nu på riktigt vill förändra hur vi arbetar med hbt-frågor inom Stockholms läns landstings verksamheter. Att det inte handlar om att plocka poäng genom att presentera ett snyggt papper med en massa fina ord. Men det finns idag mängder av policies och styrdokument inom landstinget. Ska vi vara helt ärliga så vet vi att många av dem faktiskt inte innebär någonting alls för de som gör jobbet ute på golvet i verksamheten.

Om det ska hända någonting efter att policyn har antagits måste det därför pekas ut väldigt tydligt vem inom den väldiga landstingsorganisationen som har ansvaret för att samlat följa upp och driva på utvecklingen. Så gör vi i andra liknande styrdokument som exempelvis landstingets handlingsplan för folkhälsa. Men det säger majoriteten nej till. I detta fall. Varför?

Det finns ett antal frågor i dokumentet av samma stil. Ibland är det väldig detaljstyrning som när man slår fast att alla verksamheter ska göra exakt tre saker om året för att uppfylla policyns syften på olika områden (varför just tre och inte två eller fyra – det vet vi inte, och inte personerna som förväntas göra jobbet heller). Istället vore det naturligtvis bättre att genomgående ställa krav på ett strukturerat och genomtänkt arbete. Men det säger de borgerliga nej till. Varför?

Viktigast av allt är kanske att det inte får bli ett ensidigt kravställande på verksamheterna utan att det också måste följas upp med resurser. Det handlar om pengar men också annat som utbildning och konkreta hjälpmedel. Där säger de borgerliga också nej till. Eller så vill de ”undersöka förutsättningarna” istället för att tydligt ta ställning. Varför?

Politisk prestige får inte stå i vägen för arbetet för alla människors lika värde. Då håller det inte att vägra diskutera över blockgränserna hur vi på lång sikt rent konkret ska arbeta för att nå bästa möjliga resultat. I verkligheten, och inte bara på ett papper.

Socialdemokraterna vill mer än att skapa ett intetsägande dokument att hänga i glasram, för att sedan kunna slå sig för bröstet. Vi vill istället aktivt verka för att förbättra hbt-personers livsvillkor, för en rättvis och jämlik hälsa och välfärd – för alla.