Gabriella Toftered skriver i QX om hur Liberalerna levererat reformer på hbtqi-området, medan vänstersidan inte gjort det. Det är en förenklad bild, och det tror jag att Toftered är helt medveten om.
Liberalerna ska naturligtvis ha all cred för att de genom decennier verkligen har stått upp för hbtqi-rättigheter. Det skulle aldrig falla mig in att förneka det. Men jag tycker inte heller att Toftered borde förneka att flera av de reformer hon nämner i sin artikel väl närmast borde betraktas som mer eller mindre utdragna grupparbeten där flera olika regeringar varit inblandade. Den förändrade könstillhörighetslagen har sitt ursprung i en utredning som tillsattes av regeringen Reinfeldt, och som sedan kompletterades med departementsinterna utredningar under S/Mp-regeringen. Flera olika varianter på lagtext, utkast till lagrådsremisser, skickades på remiss och omarbetades efter remissinstansernas synpunkter. Till slut lade den socialdemokratiska enpartiregeringen fram en lagrådsremiss sommaren 2022. Det var denna produkt som Liberalerna och Moderaterna sedan plockade upp och gjorde till ett utskottsinitiativ (det kunde inte bli en proposition eftersom Kristdemokraterna vägrade). Hade inte lagrådsremissen funnits hade det blivit snudd på omöjligt att genomföra reformen. Nu hade ju förra regeringen lagt Regeringskansliets tjänstemannaresurser på att formulera exakta förslag till lagändringar, inte bara i könstillhörighetslagen, utan också i andra lagar, som till exempel fängelselagen.
Toftered nämner också förbud av omvändelseförsök som riksdagen snart ska besluta om (om än inte som en egen lag, utan inbakat i förbudet mot psykiskt våld). Även här har förberedande arbeten gjorts av tidigare regeringar. Det var S/Mp-regeringen som gav i uppdrag till MUCF att genomföra en rapport om förekomsten av omvändelseförsök i Sverige. Det var också den förra regeringen som gav en redan arbetande utredning (om förbud av bland annat så kallade oskuldskontroller) i uppdrag att också utreda möjligheten att förbjuda omvändelseförsök (efter det att MUCF-rapporten visat att förekomsten inte var obetydlig). Den nu sittande regeringen har tagit detta vidare – bra! Men även här har alltså grundarbete utförts av andra.
S/Mp-regeringen tog också bland annat fram en handlingsplan för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter (som den nu sittande regeringen alltså uppdaterat), tillsatte och tog emot en stor utredning om transpersoners levnadsvillkor i Sverige, och gjorde föräldraskapspresumtionen könsneutral. Den förra regeringen gav även MUCF i uppdrag att genomföra en stor utredning om unga hbtqi-personers situation i Sverige, höjde anslagen till hbtqi-personers organisering, gav Migrationsverket i uppdrag att förbättra hbtqi-kompetensen hos sin personal (detta har många tidigare regeringar också gjort), gav i uppdrag till Socialstyrelsen att för första gången ta fram ett kunskapsstöd för vård och behandling av intersexpersoner och genomförde lagändringar så att transpersoner nu inkluderas i hetslagstiftningen. S/Mp-regeringen beslutade också om att tvångssteriliserade transpersoner skulle få ersättning av staten för denna kränkning, inrättade fler hatbrottsgrupper hos polisen och skärpte diskrimineringslagen. Dessutom inrättades – äntligen! – MR-institutet, som ska bevaka Sveriges arbete med mänskliga rättigheter; och en stor utredning om omfattande förändringar av föräldrabalken, som skulle förbättra situationen för bland annat hbtqi-personer som är föräldrar genomfördes, men förslagen i denna har hittills inte tagits vidare av den sittande regeringen.
Jag har flera gånger, inte minst i förra valrörelsen, lagt märke till hur företrädare för Liberalerna och Moderaterna hävdar att den rödgröna regeringen inte gjort något på hbtqi-området. Det stämmer helt enkelt inte och jag önskar att vi slipper se den typen av påståenden i den kommande valrörelsen. Som sedan länge engagerad i hbtqi-rättigheter kan jag naturligtvis önska att reformtakten hade varit snabbare i många av de nämnda exemplen här – särskilt när det gäller könstillhörighetslagen – men det är ett faktum inom många politikområden att det ganska ofta är så att reformer som påbörjas av en regering inte hinner slutföras. När det gäller reformer där många är överens kan man då hoppas att frågan tas vidare av nästa regering. Glädjande nog skedde det med just könstillhörighetslagen, trots Liberalernas regeringskollega Kristdemokraterna och trots samarbetet med Sverigedemokraterna, två partier som under mandatperioden utmärkt sig för att aktivt motarbeta hbtqi-personers rättigheter, inte minst då just könstillhörighetslagen, som båda partierna vill ”riva upp”.
Min största farhåga gällande Liberalerna, som, som sagt, har ett väldigt bra track record som enskilt parti i arbetet för hbtqi-personers rättigheter, gäller samarbetspartierna. Nu har ju också Liberalerna öppnat för att välkomna SD in i regering. Om alla fyra partier som nu utgör regeringsunderlaget tar sig in i riksdagen efter nästa val och bildar regering ihop – hur tungt kommer då Liberalernas röst att väga mot rösten från ett mycket större Sverigedemokraterna?
Dessutom: hbtqi-frågor existerar inte i ett vacuum. Arbetet för våra rättigheter kan inte frikopplas från arbetet med andra rättigheter, inte minst vad gäller migrationsrätt, bistånd och möjligheter för civilsamhället att stå starkt och fortsätta sitt helt avgörande arbete för allas lika rätt. Här har regeringen tyvärr utmärkt sig med en rad reformer som har fått mycket negativa konsekvenser – också för hbtqi-personer.
