Den 17 maj är den internationella dagen mot homo-, trans- och bifobi, IDAHOT, en dag menad att belysa och öka medvetenheten kring hat, hot, våld och diskriminering riktat mot hbtqi-personer. I år sker dagen i skuggan av flertalet attacker mot hbtqi-verksamheter i Stockholmsområdet, från förskola till seniorboende. Dessa attacker sker organiserat, både från anonyma nazistgrupper och riksdagspolitiker. Det handlar inte om enskilda händelser. Det handlar om ett hat som organiserar sig.
Flera av de attacker vi har sett under våren riktades mot kommunala verksamheter. Platser för gemenskap, trygghet och värdighet. Att just dessa platser attackeras är ingen slump. Synlighet provocerar de som vill trycka tillbaka oss.
Vi ser hur den högerextrema aktiviteten i Stockholms län ökar kraftigt. Under 2025 dokumenterades 429 aktiviteter, 105 fler än året innan, enligt Stiftelsen Expo. Det är den största ökningen i landet. Enligt Expo hänger utvecklingen ihop med att både Nordiska motståndsrörelsen och nätverket Aktivklubb Sverige har aktiva lokala grupper i länet. I februari i år släppte Forum för levande historia en rapport som visar på en ökning av negativa attityder gentemot minoriteter i allmänhet men en markant ökning mot just hbtqi-personer.
I samhällsdebatten lyfts det självklara behovet att motverka utbredningen av högerextrema grupperingar och fastnar vid det preventiva arbetet. Samtidigt saknas ofta perspektivet från de personer och grupper som hotas och utsätts för högerextremistiskt hot och våld. Samtalet om rekrytering till högerextrema miljöer och hur radikalisering ska förebyggas är viktigt och nödvändigt men i det offentliga samtalet blir de grupper som utsätts för hot, trakasserier och avhumanisering alltför ofta osynliga.
Nazism bygger på att vissa människor inte skulle få finnas. Under nazistregimen i Tyskland förföljdes, fängslades och mördades hbtqi-personer. Den rosa triangeln var ett sätt att märka ut vilka som kunde berövas sina liv. Det började inte med våldet. Det började med normer, med avhumanisering och med ett samhälle som inte stod emot.
Våra medlemmar märker av utvecklingen. RFSL:s nypublicerade trygghetsrapport visar att hbtqi-personers upplevda trygghet fortsatt är betydligt lägre än i befolkningen i stort. Två av tre hbtqi-personer tror att tryggheten i Sverige kommer att minska under det kommande året. Samtidigt visar RFSL Stockholms communityrapport Röster från communityt att många anpassar sin synlighet utifrån upplevd risk. Regnbågsfamiljer berättar om en växande oro för sina barns trygghet och för vad som händer när hat och misstänkliggörande normaliseras i samhällsdebatten. Det handlar om vår vardag och möjlighet att leva tryggt i Stockholm.
Om staden menar allvar med att stå upp mot hat räcker det inte med att reagera när något händer. Det måste synas i hur samhället fungerar varje dag, i skolor, omsorg, föreningsliv och offentlig debatt.
Stadens verksamheter behöver ha verklig hbtqi-kompetens. Inte punktinsatser, utan långsiktiga satsningar med tid, resurser och ansvar. Bemötande i skola, omsorg och socialtjänst avgör om människor möts med trygghet eller osynliggörande.
Trygga mötesplatser för hbtqi-personer är en förutsättning för gemenskap, hälsa och livskvalitet. De behöver säkras över tid och kan inte vara tillfälliga projekt.
Det handlar ytterst om vilken stad Stockholm ska vara. När hatet organiserar sig måste också svaret vara organiserat, långsiktigt och tydligt.
