Lågt förtroende för samhällets stödinsatser leder till bristande stöd

Resultaten av undersökningen presenteras nu i rapporten ”Misstro” och på fredag under konferensen ”När motivet är hat”, som RFSL ordnar tillsammans med Ungdomsstyrelsen.
Undersökningen visar att det finns en utbredd misstro och osäkerhet bland hbtq-personer om huruvida samhällsinstanser som polisen eller socialtjänsten har ett professionellt och kompetent bemötande av hbtq-personer. Cirka 30 procent uppger att de inte tror att bemötandet skulle vara bra, 20 procent är osäkra på om de här samhällsinstanserna har ett bra bemötande av hbtq-personer som till exempel utsatts för våld, hot och trakasserier.
Förutom att det bristande förtroendet leder till svårigheter att få rätt hjälp, innebär det också en stor risk för missvisande statistik när det gäller till exempel förekomsten av hatbrott. Antalet polisanmälningar räcker inte till för att bedöma om hatbrotten blir fler eller färre – eftersom många hbtq-personer helt enkelt inte anmäler det de utsatts för, på grund av det dåliga förtroendet för polisen.
I undersökningen framkommer att polisen visserligen är den samhällsinstans som flest personer uppger att de skulle kontakta om de utsattes för ett hatbrott – men sannolikheten för att man skulle vända sig dit är förstås beroende av det förtroende man har för polisen. Av de som känner sig trygga i att polisen har ett bra bemötande av hbtq-personer så är det cirka 80 procent som säger att man troligtvis skulle vända sig dit vid ett hatbrott, medan endast 50 procent av de som uttrycker en osäkerhet eller misstro mot polisens kompetens skulle göra det.
Med undersökningarna ville vi också få svar på frågan hur många som kände till RFSL:s egen brottsofferjour och om människor ansåg att en specialiserad jour var värdefull. Så var fallet. Jouren arbetar bland annat med att följa med på rättegångar, hjälpa till med polisanmälningar och ge samtalsstöd. Jouren har också utvecklats till att bli ett kunskapscenter när det gäller våld mot hbtq-personer och utbildar andra aktörer inom området, som till exempel andra brottsofferjourer och polisen.
Att samhällsinstanser och enskilda tjänstepersoner som har till uppdrag att hjälpa brottsoffer inte sällan har bristande kompetens när det gäller att bemöta hbtq-personer bidrar självklart till det låga förtroendet från gruppen och leder till att våldsutsatta hbtq-personer har svårare att få rätt stöd och att till exempel fullfölja en rättsprocess.
Det kan röra sig om allt från att brottsoffer tvingats svara på irrelevanta frågor och förklara sin livssituation, till heteronormativt och/eller homo- bi- eller transfobiskt bemötande eller till exempel domar som baseras på föreställningar om att transpersoner inte kan utsättas för våldtäktsförsök.
Det är djupt problematiskt att samhällets stödinstanser inte kan garantera ett bra och kompetent bemötande av en grupp som enligt tillgänglig forskning har en ökad risk för att utsättas för olika typer av våld och andra brott. Bland annat visar kriminologen Eva Tibys forskning att ungefär hälften av hbtq-gruppen har utsatts för hatbrott i någon form, och Ungdomsstyrelsens rapport Hon, hen, han från 2010 visade att 19 procent av homo- och bisexuella 16–25-åringar utsatts för fysiskt våld av en förälder, partner eller annan närstående vuxen. Det är en dubbelt så stor andel som bland unga heterosexuella.
För att förbättra situationen finns en hel del åtgärder som skulle kunna vidtas.

RFSL anser att regeringen borde utveckla en handlingsplan mot hatbrott, där också hedersrelaterat våld och partnervåld ingår. Detta eftersom många människor har erfarenhet av flera olika typer av våld och andra brott, och det inte alltid går att skilja de olika brotten från varandra.

Regeringen måste även säkerställa att den nya polismyndigheten får tydligt inskrivet i sin instruktion att bekämpandet av hatbrott är ett område som ska prioriteras. Detta borde följas upp med åtgärder och uppdrag årligen genom regeringens regleringsbrev till myndigheten. Sedan 2008 finns detta inte längre i regleringsbrevet, vilket har lett till att arbetet mot hatbrotten har nedprioriterats.
Uppdragen måste bland annat säkerställa att det sker en kontinuerlig kompetensutveckling på hatbrottsområdet bland yrkesverksamma poliser och på polisutbildningen. Hbtq-kompetensen måste också öka generellt. Detsamma gäller inom socialtjänsten och rättsväsendet. Alla dessa aktörer har självklart själva ansvar för att säkerställa att kompetensen ökar så att fler människor får förtroende för dem.
Det finns också förändringar i lagen som borde genomföras. RFSL anser att hetslagstiftningen måste ändras så att könsidentitet och könsuttryck inkluderas, och straffskärpningsregeln borde förtydligas så att det tydligare framgår att också brott mot transpersoner omfattas.

Vi anser också att den långsiktiga överlevnaden av vår egen brottsofferjour måste säkras. I dagsläget finansieras jouren med olika bidrag som är öronmärkta till vissa insatser. Det är problematiskt att jouren inte har en grundfinansiering som ger verksamheten en möjlighet att genomföra insatser på områden som identifieras som viktiga, men som inte ryms inom de bidrag som erhålls. Detta förhindrar oss bland annat från att kunna garantera det många gånger långa stöd som krävs i kontakten med våldsutsatta personer och detta har varit en anledning för oss att inte marknadsföra oss mer, vilket har lett till att inte alla som skulle behöva oss har känt till oss. Det har helt enkelt inte känts ansvarsfullt att ge intryck av att vi har kapacitet att ta emot alla som söker upp oss, när vi inte kan garantera att så kommer att vara fallet framöver. Den typen av överväganden hoppas vi slippa göra i framtiden.