Tillgången till trygga mötesplatser för unga hbtqi-personer varierar kraftigt mellan Sveriges kommuner. I vår kartläggning framgår att i knappt tre av tio kommuner finns verksamhet för unga idag. Nästan hälften saknar hbtqi-verksamhet helt. Men hur ser arbetet ut i praktiken och vad är det egentligen som avgör om det finns HBTQI-verksamhet eller inte?  

Vi har pratat med fyra kommuner i Sverige, Båstad, Vännäs, Kungsbacka och Strömstad. Alla kommuner förutom Båstad har någon form av verksamhet. Trots det är den gemensamma nämnaren tydlig. Det här måste upp i politiken.  

“Det handlar inte om ovilja”  

I Båstads kommun finns i dagsläget ingen etablerad hbtqi-verksamhet. Däremot finns det en ambition att arbeta med frågorna. Cecilia Franzén Rooth, avdelningschef för kultur och fritid, beskriver att frågorna är en del av ett bredare uppdrag kring ungas trygghet och delaktighet. Hon menar att kommunen har ett stort ansvar att barn och unga känner sig inkluderade och sedda. Trots det har frågan enligt Franzén Rooth inte varit tydligt politiskt prioriterad. 

Just resursfrågan lyfts som en central förklaring till varför arbetet inte kommit längre. I mindre kommuner behöver olika behov vägas mot varandra, och riktade satsningar riskerar att prioriteras bort. Samtidigt betonar Franzén Rooth att viljan finns inom verksamheten. Hon menar att arbetet i hög grad drivs av engagemang hos enskilda medarbetare och chefer. 

– Inställningen är inte problemet. Tvärtom finns det ett stort engagemang. För mig personligen är de här frågorna viktiga vilket speglas hur vi jobbar i våra ledningsgrupper, säger hon. 

Franzén Rooth lyfter samtidigt en risk med att enbart arbeta med breda inkluderingsbegrepp utan att rikta insatserna mer specifikt. 

– När man jobbar med inkludering i ordinarie verksamheter och säger att “alla ska med”, kan det bli fel. Tillhör man normen är det inte alltid lätt att se vad det är som gör att vissa inte känner sig inkluderande.  

Hon menar att kommuner behöver bli bättre på att lyssna på målgruppen. Att tillgången till ett nätverk hade varit ett bra komplement för mindre kommuner. 

– Det hade varit fantastiskt om RFSL eller kommuner emellan kunde sträcka ut en hand. Att vi tipsar varandra hur olika kommuner arbetar med frågorna, säger  Cecilia Franzén Rooth.

Små insatser kan göra stor skillnad 

I Vännäs kommun har biblioteket och fritidsgården Ikaros startat “Regnbågshäng”. Det är återkommande träffar där fokuset är gemenskap, pyssel och samtal. Initiativet att starta verksamheten kom efter att personalen genomgått en utbildning i hbtqi-frågor berättar bibliotekarien Moa Strömberg.  

– Vi vill visa att biblioteket är en trygg och inkluderande plats. Bara att ha en regnbågspin eller flaggan kan betyda mycket för en ungdom, säger hon.  

Precis som i Båstad menar Moa Strömberg att det är både en fråga om resurser och ekonomi. Hon menar att alla unga ska ha samma förutsättningar.  

– Det är tragiskt när det handlar om allas lika värde. Det ska inte spela någon roll vart du bor, säger Moa Strömberg.  

Hbtqi och queera frågor ska inte vara en politisk fråga utan handlar om mänsklig rättighet menar Strömberg.  

– Även om det känns som ett tungt ämne så får man inte ge upp. Varje liten sak kan göra stor skillnad för barn och unga och vi samarbetar gärna med fler kommuner för att jobba mer i de här frågorna.  

Anonymitet som metod  

I Kungsbacka kommun har man valt att gå en annan väg. Där drivs mötesplatsen Neutronen, en verksamhet där hbtqi-unga kan vara helt anonyma.  

– Vi går inte ut med tid eller plats öppet utan ungdomarna kan kontakta oss via Snapchat och mejl för att få information, berättar ungdomskonsulenterna Emma Kärrholmen och Ulrika Glingborn.  

De arbetssättet har visat sig vara framgångsrikt. Många ungdomar har uttryckt att de inte hade vågat eller velat delta i verksamheten om den var öppen. Trots det finns det utmaningar menar Kärrholmen och Glingborn.  

– Det är svårt att motivera uppåt att verksamheten behövs när besöksantalet inte är så högt, säger Glingborn.  

De menar att det måste finnas ett driv från dem själva för att hålla verksamheten igång vilket gör den sårbar. Samtidigt är de tacksamma för att kommunen stöttar verksamheten.  

– För mig känns det helt logiskt att kommunen ska ta ett stort ansvar. Det är ju mänskliga rättigheter att barn och unga som har svårare får sina rättigheter tillgodosedda i form av trygga platser, säger Emma Kärrholmen.  

Att börja med det lilla för att sedan göra det stora kan man vinna mycket på menar Glingborn och Kärrholmen. De förklarar vikten av att börja göra de befintliga platserna trygga.

– Använder vi oss av ett inkluderande språk? Agerar vi när någon uttrycker sig homofobiskt? Vad har vi för grundläggande värderingar? Det är frågor man kan börja med att ta upp på möten och diskutera, säger Ulrika Glingborn. 

Från idé till inkluderande mötesplats

I Strömstad väcktes idéen om att skapa en mötesplats efter att bibliotekarien Lilly Karlsson gått med i Västra Götalandsregionens HBTQ-nätverk. 

– Jag fick inspiration från andra bibliotek och efter föreläsningarna kände jag att vi också måste göra något i vår kommun, säger hon.

Resultatet blev ett regnbågscafé och en särskild hylla med hbtqi-litteratur på biblioteket. Verksamheten har blivit viktig för många unga. Tillsammans med kommunens fritidsgård och ungdomsmottagning startade ett samarbete som visade sig vara en fullträff. 

– Det blev väldigt lyckat! Ungdomsmottagningen hjälpte till och stöttade gällande frågor och tankar om vården och fritidsgården erbjöd fler trygga vuxna personer, berättar hon.

I dag finns endast samarbetet med ungdomsmottagnings kvar. Önskan om att fler trygga platser öppnas är stor och gärna fler samarbeten berättar Lilly Karlsson. Precis som många andra kommuner uttryckt sig är det engagemang och driv från enskilda personer som gör att verksamheten är igång. Men arbetet har också mött motstånd. Under Strömstad Pride utsattes arrangemanget för hat och trakasserier, vilket ledde till en ökad medvetenhet inom kommunen. Resultatet blev att personal i kommunen genomgå utbildning i hbtqi-frågor. 

– Man har länge gått och pratat om att hbtqi-frågor är en mänsklig rättighet och ska inte vara ett politiskt jippo. Men det måste tas upp politiskt. Vi ska inte behöva gömma oss under en sten för att vi bor på vischan, säger Lilly Karlsson.

Eldsjälar, ekonomi och samarbeten 

Efter att ha pratat med över 280 kommuner framträder tre tydliga gemensamma nämnare. Arbetet drivs ofta av enskilda personers engagemang och vilja, ekonomi sätter gränser för utbildningsinsatser och behovet av nätverk och kunskapsutbyte är stort. Att som vuxen våga göra det illa och varje liten sak gör stor skillnad betyder mycket för unga menar Moa Strömberg.

– Vi behöver lyssna på vad våra ungdomar behöver. Alla unga oavsett vart man bor, ska känna sig inkluderad, säger Cecilia Franzén Rooth.