Ledare

I Sverige känns den verklighet homo- bi och transpersoner lever i i Polen och Ryssland ännu inte helt aktuellt. Även om det inför varje års Pride-parad kommer muttrade kommentarer om dansande grabbar i ”för små” shorts, fetischklubbarnas paradvagnar och kvinnor som paraderar barbröstade, så har polisen i Stockholm ännu så länge valt att låta detta ”utmanande” beteende passera. Med rätta har man uppfattat Pride-paraden som en blandning av politisk manifestation och det närmaste lutherska Stockholm kan komma en karneval. Och det behövs verkligen lite glädje och fräckhet på stadens gator som omväxling!
Men tiderna ändras och det skulle inte förvåna mig om vi inom snar framtid får ett mer seriöst politiskt utspel där man tycker att alla Pride-paradens deltagare skall följa anständighetskrav enligt luthersk taktfasthet.

Att det antagandet inte är en utopi har vi under den senaste tiden märkt av i Göteborg och Stockholm. Fetischklubben FPP i Göteborg har nekats serveringstillstånd för sina klubbfester. Orsaken är att inspektörer från den tillståndsgivande myndigheten i Göteborg sett att tre kvinnor gått med bara bröst, några visat rumpan och att det förekommit sexuella aktiviteter på föreningens fester. Detta är inte förenligt med alkohollagens krav på god ordning, anses det.
Alkohollagen säger dock inget annat än just god ordning. Men Göteborg, med stöd av Folkhälsoinstitutet och nu även socialförvaltningen i Stockholm menar att bara bröst och rumpor liksom sexuell aktivitet på en sluten klubb är dålig ordning. I Stockholm har man dessutom dristat sig till att påpeka för en gayklubb där gäster dansade ”sexuellt utmanande” att det beteendet är högst olämpligt!
Må så vara. Tjänstemän och inspektörer kan ha vilka privata åsikter de vill och de behöver inte dansa vare sig Salsa eller fjanta runt på nån fetischklubb med rumpan bar. Men tjänstemän sitter med en makt som kräver att de skall hålla privat moral borta från sitt myndighetsutövande. Och då framförallt när det handlar om moraluppfattningar.
Det som göra hela hanteringen av såväl FPP, stockholmska fetischklubben Dekadance och Patricia så obehaglig är den gemensamma politik som de tillståndsgivande myndigheterna i Göteborg och Stockholm utformat. Den formuleras som att det är ”allmänhetens acceptans” som avgör vad som får ske på en fetischklubb eller gayklubb för att alkohol skall kunna serveras. Det är alltså inte vad lagen säger utan vad allmänheten antas acceptera som avgör om servering av alkohol kan tillåtas. Det vill säga om fetisch- och gayklubbar kan fungera ekonomiskt, det vill säga överhuvudtaget kunna existera.
Men de går ännu längre i sitt resonerande. De tillståndsgivande myndigheterna säger att denna nya politik baserar de på vad ordningslagen säger: ”är en aktivitet eller handling att anse som stötande för allmänheten då är det också en anmärkning enligt ordingslagen”, skriver de i sitt hotfulla brev till Patricia.
Precis samma resonemang som används i Moskva och Warszawa för att förbjuda Pride-paraden.
Och precis samma resonemang användes i New York när gaybaren Stonewall Inn i slutet av 60-talet ständigt trakasserades av stadens polis.
Det må vara så att tjänstemän och politiker i Stockholm och Göteborg tycker att det är smaklöst med bara rumpor och bröst, eller att gaykillar dansar för utmanande för att det skall accepteras av ”allmänheten”.
Men om man nu skall använda sig av ordningsstadga som argumentation att stoppa HBT eller fetischrörelsen i Sverige (privata klubbar) eller i Moskva (Pride-paraden) så får man vara lite mer ärlig. Vad allmänheten accepterar eller ej på privata klubbar har tillståndsgivande myndigheter ingen aning om och skall därför inte gömma sig bakom den konturlösa massan. Jag vet dock, garanterat, att allmänheten absolut inte accepterar att poliser och inspektörer i sina rapporter kommenterar människors sätt att dansa. Det är ett myndighetsövergrepp som möjliggjorts av inställningen hos Tillståndsenhetens ledning och ytterst av den politiska ledningen. Jag vet också, garanterat, att sedlighetspoliser och sedlighetsinspektörer inte accepteras av svenska folket. Tillståndsenheterna borde hålla sig för goda för att leka Grönköping.

I New York ledde polisens trakasserier till Stonewallrevolten. I tre dagar slogs bögar, flator och transor just för att få ha sina barer och klubbar, det vill säga mötesplaster, i fred. Och det helt oberoende av vad några politiker eller tjänstemän ansåg var accepterat av ”allmänheten”. Stonewallrevolten blev också starten på vår tids gayrörelse. Det antyder just klubbars (läs fungerande mötesplatser) betydelse för HBT-världen.

När Pride-paraderna i Moskva och Warszawa förbjuds och politiker inte vill skydda dem från nynazister och religiösa fanatiker så kan det leda åt två håll: att man tar sitt förnuft till fånga och beslutar upprätthålla alla medborgares mötes-, demonstrations- och yttrandefrihet. Eller att man tar över våldsutövningen mot HBT-personer från gatumobben.
I Sverige betyder myndigheternas trakasserier mot fetisch- och även gayklubbar att lokala tjänstemän och politiker i landets två största städer valt en helt ny politik. Den innebär i praktiken att de av oss som uppskattar fetischer nekas möjlighet till fungerande mötesplatser.
På gott svenskt vis genomförs i Stockholm nu på måndag ett samtal mellan å ena sidan fetisch- och gayrörelsen och å den andra stadens politiska ledningen i form av socialborgarrådet Margareta Olofsson (v). Troligen har inte politikerna i Stadshuset förstått allvaret med att förhindra fetischfolket såväl som HBT-personer att mötas på sina egna och inte ”allmänhetens” villkor. De har helt stirrat sig blind på alkoholpolitik och fullständigt tappat perspektiven.
Förhoppningsvis kommer mötet leda till det enda kloka beslutet: att idén om ”allmänhetens acceptans” som grund för tillsyn skrotas och att inspektörer och poliser får strikta order om att låta folk dansa hur de vill, med vem de vill och hur ”utmanande” de vill utan att detta skall noteras i rapporter.
Regeringsrättens beslut att inte pröva hovrättens dom att ge Göteborg rätt att stoppa FPPs alkoholtillstånd handlar om kommunens rätt att göra bedömningar, inte bedömningen i sig. Det ger ett politiskt utrymme för att sansa tjänstemännens moraliska nitiskhet.

Situationen är absolut mer akut i Moskva och Warszawa, men de som vill stoppa HBT-världen och begränsa vuxna människor att leva sina helt frivilligt valda liv finns uppenbarligen i Sverige också. Och när dessa väl har makt i sina händer, så försitter de inte chansen att agera.
Vägvalet är nu politikernas.

Jag förväntar mig att Margareta Olofsson är klok nog att förstå betydelsen av ekonomiskt fungerande sociala mötesplatser för fetisch-folket såväl som för HBT-människor. Väljer man en annan väg, ja då lovar jag att det som ett brev på posten kommer börja rensas i Pride-paraden även här i Stockholm. Bollen ligger hos den politiska ledningen.

Publicerad: 2006-05-19 19:42:23