Tankar som “jag önskar jag vore hetero, det hade varit bättre”, “jag tycker inte att hbtq-personer ska visa sin kärlek öppet” och “homorelationer kanske inte är lika djupa som heterorelationer”, är alla olika former av internaliserad homofobi.

Hur vanligt det är med de här tankarna, vet man inte exakt då frågan är svår att studera. Matilda Wurm, legitimerad psykolog och universitetslektor på Örebro Universitet, menar att tankarna inte är något alla bär på, men erfarenheten från kliniker tyder på att det är mycket vanligt. Men det kan också bero på att kliniker i högre utsträckning träffar de som mår dåligt, tror Matilda Wurm.

– Kliniska erfarenheter visar att patienter kommer in med inställningen att “jag skäms inte alls, och står för att jag är homo”, men sedan kommer det fram internaliserad homofobi ändå. Kliniker som är vana att träffa hbtq-personer, är ofta eniga att detta är ett centralt problem, att man måste jobba med den internaliserade skammen.

Om jag inte vill eller vågar pussa min partner, som är av samma kön till exempel, på en offentlig plats, av rädslan att det kommer utlösa något hos någon annan då, är det internaliserad homofobi då?
– Det är ju mer rädslan för att utsättas för något. Internaliserad homofobi uttrycker sig i att du själv tycker att homosexuella män inte borde visa tillgivenhet öppet för att det “egentligen inte är helt ok att vara bög”.

Matilda Wurm säger att internaliserad homofobi är en av tre delar som påverkar så kallad minoritetsstress och påverkar alla inom hbtq-communityt. Alltså hur man som en minoritet påverkas negativt av yttre och inre faktorer enbart baserat på att man tillhör en minoritet. Kort ser de tre delarna ut såhär:

Minoritetsstress

  1. Att utsättas för till exempel diskriminering, hot om våld, mikroaggressioner i form av kommentarer, blickar oförstående, exotifiering.
  2. Rädslan för att utsättas, oron/funderingarna och vaksamheten man bär med sig i vardagen.
  3. Internaliserad homofobi.

Minoritetsstress är anledningen till att man bland annat inte vågar visa sin kärlek för sin partner offentligt, med risk för att man ska utsättas för hot, våld eller diskriminering.

Hur påverkas man av det här?
– Man påverkas på många olika sätt. Om man tycker att det är något fel på en, så skadas ens självkänsla, med vilken kraft man vågar stå upp för sig själv. Man utsätter sig kanske också i större utsträckning för riskfyllda situationer.

Hur blir man av men minoritetsstress och internaliserad homofobi?
– Det finns ganska mycket man kan göra för att ta hand om sig själv. Gemenskap hjälper. Att sitta själv och skämmas är lätt. Men att ta kontakt med andra inom ens community och prata om problemen, kan ändra ens tankevurpa. Läs också gärna Hell Yeah Self Care som innehåller massa tips.

Matilda fortsätter:

– Ibland kan man bli bekväm och tänka “men mina cis-vänner är trevliga”, och det är de ju oftast(skrattar). Men man har mycket att vinna på att umgås med sitt community, vare sig det är via nätet eller på mötesplatser.

En sak som också kan hjälpa är uttrycket self-compassion eller självmedkänsla, som ofta används i olika terapiformer. Det handlar om att inse att de här känslorna är allmänmänskliga och inte bara drabbar hbtq-personer.

– Hade hetero personer, eller vilken person som helst, blivit utsatt för detta hade den också mått jättedåligt. Att man förstår att det inte har med ens sexuella läggning eller identitet att göra, kan göra att man kommer från de destruktiva tankarna.

Mår du dåligt? UMO har en lista på till instanser du kan vända dig för att få stöd.